måndag 20 februari 2017

S-mp-v-l-fi har närmast en rörande tilltro till ny jämställdhetsmyndighet.



En ny jämställdhetsmyndighet inrättas nästa år. Det är nu politiskt avgjort sedan regeringspartierna  Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet i riksdagens arbetsmarknadsutskott gjort en mindre eftergift åt Liberalerna. Det senare partiet har - med rätta - drivit att det även framåt bör finnas en separat organisation av kampen emot hedersrelaterat våld. Från betänkandet Makt, mål och myndighet - feministisk politik för en jämställd framtid m.m.
.... Länsstyrelsen i Östergötlands län bör enligt utskottet få fortsatt uppdrag att arbeta med frågor om hedersrelaterat våld och förtryck till och med utgången av 2020. Uppdraget bör till sitt innehåll motsvara det nationella uppdrag som länsstyrelsen har i dag. För detta anser utskottet att lika stora resurser som idag bör avsättas. Därutöver bör Länsstyrelsen i Östergötlands län, i likhet med de andra länsstyrelserna, fortsatt ha regionala uppdrag avseende hedersrelaterat våld och förtryck, till vilka hör särskilda resurser. Mot slutet av denna uppdragsperiod bör en utvärdering genomföras av hur de statliga insatserna mot hedersrelaterat våld och förtryck är organiserade och i vilken mån verksamheterna har bidragit till positiva resultat och effekter i förhållande till de jämställdhetspolitiska målen. Mot bakgrund av utvärderingen bör ställningstagande göras om i vilken form verksamheten fortsatt bör bedrivas....
Jämställdhetsmyndigheten bör inte få ansvar för kampen emot hedersrelaterat våld..

Jag har varit skeptisk emot att inrätta en ny jämställdhetsmyndighet av främst två orsaker. Dels att det vore heteronormativt att en jämställdhetsmyndighet ensam skulle få ansvar för arbetet emot hedersrelaterat våld som drabbar även män och transpersoner förutom kvinnor. Det problemet har nu - i alla fall tillfälligt - lösts politiskt. Min andra invändning som är mer principiell handlar om en ny myndighet verkligen är effektiv för att främja den viktiga kampen emot patriarkala strukturer. Från en tidigare bloggpost.
.... Problemet är att när svenska politiska partier vill visa sitt engagemang för något hamnar det lätt i att föreslå inrättande av en ny myndighet. "Äntligen gör vi något konkret". De som motsätter sig den nya myndigheten riskerar att bli betraktade som ointresserade av vad den ska ägna sig åt. Men debatten om mål och metoder är olika saker. Mycket sällan avskaffas myndigheter även om de fått minskad betydelse än tidigare. Myndighetschefer har intresse av att fler, inte färre, blir anställda eftersom det ökar prestigen.....
Om en ny myndighet vore främsta lösningen hade Sverige inte haft några problem.

Om inrättande av nya myndigheter vore en avgörande metod för att förändra Sverige borde vi nästan inte ha några problem kvar i samhället. Det är närmast rörande vilken tilltro s, mp, v och l (med stöd av Feministiskt initiativ utanför riksdagen) har till den nya myndigheten. De blir förmodligen besvikna så småningom. I värsta fall blir det bara symbolpolitik. Men en jämställdhetsmyndighet kan möjligen på marginalen samordna kampen emot patriarkala strukturer. Det avgörande är dock vad regering och riksdag gör.

1. Inför en tredelad föräldraförsäkring.

Två tredjedelar av föräldraförsäkringen bör obligatoriskt delas lika mellan antalet vårdnadshavare. Idag är det tyvärr bara möjligt med två sådana. Den sista tredjedelen bör kunna överlåtas även åt människor som är i barnets sociala närhet men inte är juridiska vårdnadshavare. Att öronmärka månader i föräldraförsäkringen har visat sig vara effektivt i kampen för jämställdhet - men det bör kombineras med en viss flexibilitet och respekt för att det finns olika familjetyper.

2. Ge specialdestinerade statsbidrag till kommuner och regioner/landsting som har fått bort problemet att många - främst kvinnor - jobbar deltid ofrivilligt.

En partipolitiskt oberoende utvärdering av en viss arbetsgivare bör göras för att statsbidragen ska utdelas. Det offentliga bör där vara ett föredöme inför den privata sektorn. Så är det inte idag. Reformen kan betalas genom att minska de generella statsbidragen marginellt. Då kostar det inte något för staten. 

3. Avskaffa statsbidragen till religiösa friskolor och utred förbud emot slöjor i grundskolor.

Argumenten för det finns här.

Tre skarpa förslag som orsakar kontroverser på allvar. För jämställdheten är alltför viktig för att främst reduceras till om en ny myndighet är bra eller inte.

HBTQ-perspektivet saknas ofta i regeringens skrivelse om jämställdhet.

Moderaterna (som är ovanligt tydliga i reservation 12), Centerpartiet (reservation 14) och Liberalerna (reservation 15) framför - med rätta - det i arbetsmarknadsutskottets betänkande. Men jag håller även med Sverigedemokraterna (reservation 13) och Kristdemokraterna (reservation 16) om att våld i nära relationer ska tolkas könsneutralt istället för "mäns våld emot kvinnor". Till sist kan jag inte låta bli att sprida att sju av riksdagens åtta partier kommenterar sd:s bisarra teorier om genuspedagogik.
.... Sverigedemokraterna har flera yrkanden om jämställd utbildning. Deras retorik om att den svenska skolan är en experimentell institution som ägnar sig åt sociala könsexperiment är beklämmande att ta del av. Utskottet delar inte Sverigedemokraternas uppfattning....
Det viktigaste är inte att kalla något för genuspedagogik.

Formuleringen "beklämmande att ta del av" är kul - men också helt rätt. Sd är dessbättre ensamma där. Även Kristdemokraterna (särskilt yttrande 3) är för att motverka traditionella könsroller inom skolan och förskolan även om de inte kallar det genuspedagogik.
.... Kristdemokraterna utgår i sin politik från det unika människovärdet. Det innebär för barnomsorgen att flickor och pojkar ska behandlas lika. Det är viktigt att man arbetar i förskolan för att stereotypa könsroller inte ska cementeras....
Och som vanligt är det innehållet som är viktigast - inte vad man kallar det.

Kd:s HBT-politik är ännu diskriminerande.


2015 beslutade Kristdemokraterna på sitt riksting (kongress) att bli för nuvarande jämlika adoptionslag för sam- och olikkönade par. Partiordföranden Ebba Busch Thor var personligen drivande för att de skulle lämna sin gamla diskriminerande attityd. Men partiet är tyvärr ännu emot att kvinnor i samkönade relationer får bli inseminerade vid kliniker. Kd är också emot att införa en könsneutral föräldraskapspresumtion. Det meddelar Mia Widell, kommunikationschef, i ett mail.

Flera kristdemokratiska och konservativa partier i Västeuropa är för att lesbiska kvinnor får bli inseminerade vid kliniker.

För några veckor sedan kontaktade jag kd om inseminationer för lesbiska kvinnor och införande av en könsneutral föräldraskapspresumtion.
.... Civilutskottet i riksdagen har börjat behandla betänkandet Familjerätt. Betänkandet ska justeras 2 mars och därefter blir det debatt och omröstning hos riksdagen i sin helhet. Med anledning av det vill jag få det utrett om vad Kristdemokraterna tycker 2017 om två reformer. Genom att bli för en jämställd adoptionslag visade kd 2015 att partiet blivit mer inkluderande och distanserat sig från tidigare homofientlighet. Partiet bör även förnya sig när det gäller inseminationer om kd vill värna lika rättigheter. Det betyder inte kd och de flesta av oss i HBTQ-rörelsen måste bli ense om allt. Vi tycker olika om altruistiskt surrogatmödraskap, att ett barn ska kunna få fler än två vårdnadshavare etc. Där kan vi vara ense om att var oense. När det gäller inseminationer för lesbiska kvinnor är det dock en reform som även kd utifrån sina värderingar bör kunna bli för. De kristdemokratiska partierna i Nederländerna (bl.a. CDA) och Belgien är sedan många år positiva till det, även konservativa regeringspartiet Tory i Storbritannien och kristdemokratiska Fine Gael på Irland....

För något år sedan var meddelandet från kd att partiet ännu var principiellt emot att lesbiska kvinnor har möjlighet att bli inseminerade vid kliniker.(infördes 2005) men att kd har accepterat reformen och inte vill avskaffa den. Samt att kd ännu vara emot en könsneutral lag om föräldraskapspresumtion. Alltså att göra det enklare för gifta lesbiska par där en av dem blivit inseminerad vid en klinik att därefter snabbt förbättra barnets trygghet med två juridiska föräldrar. En utredning 2007 föreslog att barnets biologiska pappa tillsammans med barnets biologiska mamma ska kunna bli juridiska vårdnadshavare om alla parter är ense om det.  Men oftast är den biologiska pappan en anonym spermadonator. Om barnets biologiska mamma skulle avlida eller i övrigt förlora förmågan att vårda sitt barn blir det en synnerligen svår situation för det barnet som då riskerar inte ha någon juridisk vårdnadshavare. Idag finns en faderskapspresumtion för gifta olikkönade par om en kvinna blivit inseminerad vid en klinik.

Det finns dock som bekant olika åsikter inom kd om de här reformerna. Alla barnrättsorganisationer i Sverige är idag för homoadoptioner med motiveringen att barn i samkönade familjer mår lika bra som andra. I princip all forskning visar detsamma.

Vad tycker kd idag?

1. Möjlighet för lesbiska kvinnor att bli inseminerade vid kliniker. Svarsalternativen är "ja", "möjligen" och "nej".

2. Införa en könsneutral föräldraskapspresumtion för gifta par. Svarsalternativen är "ja", "möjligen" och "nej"....
Kd:s HBT-politik är ibland diskriminerande.

Mia Widell mailade bl.a. följande häromdagen.
.... Vi har inte ändrat vår ståndpunkt sedan tidigare gällande dessa frågor, utan kvarstår som tidigare Så nej och nej är svaret på frågorna, ingen förändring alltså....
Kristdemokraterna har utvecklats positivt inom HBT-politiken senaste 10 åren. 2016 deltog de för första gången som parti vid prideparaden i Stockholm. Men här förtjänar de skarp kritik. Att lesbiska par skulle vara sämre föräldrar generellt än olikkönade par har inget stöd i forskningen. Vi i HBTQ-rörelsen bör fortsätta dialogen med kd. Partiet bör även framåt få vara med vid Pride-evenemang. Men vi måste också vara tydliga med att deras politik ibland är diskriminerande och fel.

S-mp-regeringen bör lämna ett lagförslag 2017 om en könsneutral föräldraskapspresumtion. Som oppositionspartier argumenterade s och mp våren 2014 (reservation 3 i betänkandet från riksdagens civilutskott) för att en könsneutral föräldraskapspresumtion skyndsamt borde införas. Så blev det inte trots att de två partier bildade regering senare samma år.

Fakta.

Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är ännu principiellt emot att kvinnor i samkönade relationer får bli inseminerade vid kliniker. Sd vill avskaffa reformen medan kd sedan 2014 accepterat den. När kvinnor i samkönade relationer får bli inseminerade vid kliniker är sd:s attityd "möjligen" till att införa en könsneutral föräldraskapspresumtion, kd är däremot alltså emot den reformen. Övriga riksdagspartier är positiva till båda reformerna.

torsdag 16 februari 2017

HBT del av s-mp-regeringens nya utrikesdeklaration.


Från regeringens utrikesdeklaration 2017 lämnad till riksdagen igår, 15 februari.
.... Vårt arbete för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatens principer presenterades i den skrivelse som överlämnades till riksdagen i december. I vår presenteras nya landsspecifika rappor ter om läget på dessa områden i alla världens regioner. Rapporterna belyser frågor som rätten ti ll arbete mot skälig ersättning; diskriminerande lagstiftning och våld mot kvinnor ; rasism och diskriminering på grund av etnicitet, religion, sexuell läggning, könsidentitet eller andra skäl....
Jag har granskat regeringarnas utrikesdeklarationer sedan 1997.
Kommentarer om homosexuella = homorättigheter.
Kommentarer om sexuell läggning = homo- och bi-rättigheter.
Kommentarer om sexuell läggning och könsidentitet = HBT-rättigheter.

2000 S-regering homorättigheter
2004 S-regering homorättigheter.
2008 Borgerlig regering HBT-rättigheter
2012 Borgerlig regering HBT-rättigheter
2013 Borgerlig regering homo- och birättigheter
2014 Borgerlig regering HBT-rättigheter
2015 S-mp-regering homo- och birättigheter
2016 S-mp-regering HBT-rättigheter
2017 S-mp-regering HBT-rättigheter

tisdag 14 februari 2017

HBTQ-kultur. Önska kostar ingenting - Sara Lövestam.


Från presentationen av Önska kostar ingenting  (2015) av Sara Lövestam.
Kouplan försöker samla hundra burkar om dagen. Pengarna han fick för sin privatutredning i höstas är slut nu, och hans annons på Blocket helt obesvarad. Flest burkar hittar han på Lidingö. Jenny Svärd är borgarråd och allt utom lättlurad. Därför är det omöjligt att hennes älskarinna kan ha lurat henne på tvåhundra tusen kronor och sedan försvunnit spårlöst. Ändå har det hänt. Hon är förbannad och ytterst generad, och den enda som hör henne är killen som rotar i papperskorgen bakom henne. Själv påstår han att han i själva verket är privatdetektiv. Kouplans jakt på Jennys bedragerska leder honom till andra platser och nya sanningar. ”Hämnas”, är Jennys tydliga instruktion. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.
Att Kouplan är trans-man tillför intressant perspektiv.

Det här andra delen av tre om privat-detektiven Kouplan som flytt Iran och sökt asyl men fått avslag och sedan blivit "papperslös". Precis som första delen Sanning med modifikation är Önska kostar ingenting bra litterärt. Öppet lesbiska Sara Lövestam har känsla för detaljerna. Att få till resonemang om vad det är att vara ärlig - emot sig själv och andra. Om lagar, etik och människors utsatthet. Att huvudpersonen Kouplan berättar för vissa i sin omgivning att han är trans-man tillför ett intressant perspektiv. Även att en central del handlar om en tidigare samkönad kvinnlig relation som slutade i en allvarlig konflikt.

Trots det blir det något problematiskt att Sara Lövestam ofta förklarar - igen - hur pressad vardagen för en tillståndslös (papperslös) är. Visserligen är det här en fristående fortsättning av första delen men just där blir det onödiga upprepningar. Boken hade också kunnat kortats en del utan att det hade påverkat berättelsen negativt.

Resonemang om pengar.

Lövestam må vara mer politiskt korrekt än vad jag är. Hennes attityd till invandring verkar vara som hämtad från en vänsterpartist eller nyliberal ung centerpartist. Just pengar och ägande (apropå att v och unga centerpartister tycker olika) diskuteras en del i boken utan att hamna i något entydigt höger-vänster-perspektiv utan snarare en problematisering.

Trots att det hade behövts mer förnyelse är Önska kostar ingenting bra.



måndag 13 februari 2017

HBTQ-kultur. I am Michael.


Från presentationen av I am Michael (2015) regisserad av Justin Kelly.
....The controversial true story of a gay activist who rejects his homosexuality and becomes a Christian pastor....
Filmen är baserad på verkliga händelser. Öppet homosexuelle Benoit Denizet-Lewis hade 2011 en artikel med rubriken "My Ex-Gay Friend" i New York Times Magazine. Det handlade om Michael Glatze som var en ledande gay-aktivist i Kalifornien i USA i många år. Så småningom närmade sig den tidigare ateisten en liberal-teologisk version av kristendomen. Några år senare blev Glatze konservativt kristen och spred homofientlighet via sin blogg. Regissören Justin Kelly gjorde en film om det där efter att ha mött Glatze. Själv gillade Michael Glatze filmen även om han verkligen inte främst porträtteras som sympatisk. Han har efteråt förklarat att han ångrar en del av sina tidigare hatfulla kommentarer emot samkönade relationer.

Baklänges-version av komma-ut-berättelse.

Den här filmen är som en baklängesversion av en komma-ut-berättelse. Det börjar med stolthet och rätten att älska den man vill, blir senare tvivel och slutar med homofientlighet. Filmen svartmålar dock inte Glatze utan ambitionen verkar vara att "förstå" processen även om den inte "ursäktas". James Franco spelar huvudrollen väl om än inte perfekt. Förvandlingen från "homo" till "hetero" blir successiv. Precis som en komma-ut-berättelse.

Ibland är det lätt att göra jämförelsen med att någon har en politisk ideologi, må det vara liberalism, socialism, konservatism eller annat, och så småningom tvingas konstatera att man inte längre tror på det som tidigare varit självklart. Det är givetvis inte enkelt. Där finns även en önskan hos många människor att verkligen hitta något som får bort tvivlen men till sist riskerar det leda till fundamentalism. Det är bara den egna politiska ideologin som är "rätt". Bisexualitet är "tvivel" - antingen homo eller hetero. Ordning och reda. Det är också det som gör vissa transpersoner så "hotande" för en del - "man vet inte riktigt var man har dem".

Tvivlen måste bort.

Jag tror att människor delvis kan få en annan sexuell läggning. Precis som vi gillar en del saker vi kanske ogillade tidigare. Men att det är omöjligt att besluta att ändra sin sexuella läggning medvetet. Att Glatze möjligen förflyttat sig på den skalan är inte dramatiskt i sig. Men i den processen kände han att han behövde attackera samkönade relationer och förneka varje attraktion inför andra män. "Tvivlen" måste bort.

Trailer (Youtube) till filmen. 



torsdag 9 februari 2017

Att sd vill försämra homoreformer är känsligt efter deras nya samarbete med m.


I ett mail idag, 9 februari, förklarar Sverigedemokraterna att partiet ännu vill avskaffa nuvarande jämlika lagar för samkönade och olikkönade par när det gäller adoptioner (förutom närståendeadoptioner som sd är för) och inseminationer. Inför riksdagsvalet 2006 hade partiet med de två försämringarna i den valbroschyr som sändes ut via post till svenska folket. Sedan sd blev riksdagsparti 2010 har de dock inte drivit kraven. De försöker balansera för att behålla både den gamla kärnan av tydligt HBTQ-fientliga sympatisörer och en del som anslutit sig senare och och absolut inte är HBTQ-negativa.

Förmodligen extra känsligt efter att m och sd börjat ha begränsat samarbete.

Efter att Moderaterna i januari beslutade att ha ett begränsat samarbete med sd har det tydligen blivit extra känsligt vilket avslöjas av den mail-dialog jag haft med sd:s riksdagskansli senaste veckan. Jag har varit tvungen att pressa dem för att de skulle förtydliga sig.
..... Civilutskottet i riksdagen har börjat behandla betänkandet Familjerätt. Betänkandet ska justeras 2 mars och därefter blir det debatt och omröstning hos riksdagen i sin helhet. Med anledning av det vill jag få det utrett om vad Sverigedemokraterna tycker 2017 om två reformer.

För något år sedan var meddelandet från sd varit att partiet är för närståendeadoptioner för samkönade par men emot övriga. Samt att partiet vill avskaffa möjligheten för samkönade par att bli prövade som adoptivföräldrar (infördes 2003) förutom närståendeadoptioner. Sd har även meddelat att partiet är emot att lesbiska kvinnor får möjlighet att bli inseminerade vid kliniker.samt vill avskaffa den reformen (infördes 2005). Det finns dock som bekant olika åsikter inom sd om de här reformerna. Kristdemokraterna har senaste åren blivit för en helt jämställd adoptionslag samt vill inte längre avskaffa möjligheten för kvinnor att bli inseminerade vid kliniker även om partiet ännu principiellt är emot reformen. Övriga riksdagspartier är för de båda reformerna.

Alla barnrättsorganisationer i Sverige är idag för homoadoptioner. I princip all forskning visar att barn i samkönade familjer mår lika bra som andra barn.

Vad tycker sd idag?

1. Möjlighet för samkönade par att bli prövade som adoptivföräldrar förutom närståendeadoptioner som sd redan är för.
Svarsalternativen är "ja", "möjligen" och "nej". Om sd svarar "nej" vill ni avskaffa reformen eller ni är ännu principiellt emot den men accepterat den?

2. Möjlighet lesbiska kvinnor att bli inseminerade vid kliniker.Svarsalternativen är "ja", "möjligen" och "nej". Om sd svarar "nej" vill ni avskaffa reformen eller ni är ännu principiellt emot den men accepterat den?....
Svenska imamer och sd-politiker ense om att värna heteronormativa strukturer.

Här är sd:s första kommentar. Från Victoria (efternamnet anges inte), informationsassistent vid partiets rikskansli. F
.... Sverigedemokraterna är inte emot adoption. Däremot anser vi att barnperspektivet är överordnat när det gäller adoption för samkönade par eller ensamstående. Eftersom vi anser att barn har rätt till både en mor och en far säger vi nej till adoption för ovannämnda grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till. Sverigedemokraterna är det enda partiet som tar det största hotet mot hbtq-personer på allvar. Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. I SD-kuriren hittar du en insändare, några år gammal, men lika aktuell. https://sdkuriren.se/insandare-ett-hbt-vanligt-sd/ Vi vill även låta utreda behovet av särskilda jourer likt kvinnojourer för HBTQ-personer....
Att sd skulle vara enda partiet att bekämpa islamismen - som verkligen är ett hot - är inte sant. Idag finns det en bred majoritet i riksdagen som gör det om än några partier tidigare vacklat och Vänsterpartiet ännu gör det till viss del. För övrigt är svenska imamer och sd-politiker ofta ense om att i praktiken värna heteronormativa och patriarkala strukturer. Jag mailade därefter sd följande.
.... Ni är alltså ännu emot samkönade adoptioner förutom närståendeadoptioner. Då är det utrett. Jag tolkar beskedet som att sd ännu även är emot att lesbiska kvinnor ska få bli inseminerade vid kliniker med er hänvisning till argumentet "pappa och mamma" behövs för varje barn i hemmet, ett argument som jag förvisso inte håller med om. Men då är även det utrett. Men vill ni 2017 avskaffa de två reformerna eller är ni principiellt emot reformerna men har accepterat att de är på plats och vill inte avskaffa dem? I riksdagen har ni inte drivit ett sådant avskaffande av de båda reformerna är det värt att konstatera....
Sd undvek först kommentera avskaffande av reformer.

Sd:s andra kommentar.
.... Som jag skrev tidigare anser vi att barnperspektivet är överordnat när det gäller adoption för samkönade par eller ensamstående. Eftersom vi anser att barn har rätt till både en mor och en far säger vi nej till adoption för ovannämnda grupper....
Min nästa kommentar.
.... Men nu frågar jag igen. Och läs noga nu. Jag vet mycket väl att sd är emot att samkönade par ska få adoptera på samma på samma villkor som olikkönade par. Det har vi rett ut. Ett parti kan då välja att vilja avskaffa en redan genomförd reform eller välja förklara att partiet ännu principiellt är emot reformen men accepterat den och inte vill avskaffa den. Vilket av alternativen stämmer bäst för sd? Betyder det att ni vill avskaffa den delen av lagen så att homopar bara kan adoptera via närståendeadoptioner? Ja eller nej? Samt att ni vill avskaffa möjligheten för lesbiska par att bli inseminerade vid kliniker? Ja eller nej. Ni måste rimligen veta om ni vill avskaffa de här reformerna eller inte....
Sd:s tredje kommentar.
.... Förändringar av vår politik sker på landsdagarna som infaller vart annat år. I nuläget har vi har inga förslag på förändringar i frågan....
Min sista kommentar i vår dialog.
.... Då har vi utrett att sd ännu vill avskaffa de båda reformerna. Jag är mycket kritisk emot det men det viktiga är att det blivit utrett....
Partiet vill inte återinföra tvångssteriliseringar.

Sverigedemokraterna var ensamt riksdagsparti att vilja behålla sterilitetskravet för att få byta kön juridiskt när det avskaffades 2013. Något år därefter förklarade sd:s HBTQ-politiske talesperson Per Ramhorn att partiet ännu principiellt är emot borttagande av kravet men har accepterat reformen och vill inte återinföra det.

2016 mailade riksdagsledamoten Jonas Millard att partiet blivit för att ta bort alla "grupper" (som sexuell läggning, könsidentitet etc.)  i lagarna om hets emot folkgrupp, straffskärpningsparagrafen vid hatbrott och regeringsformens förbud emot diskriminering. Något jag riktat kritik emot. Inget av de andra riksdagspartierna håller med sd om det. Sd vill som ensamt riksdagsparti avskaffa Diskrimineringsombudsmannen.


Uppdatering 1.

Nuvarande jämlika lagar om adoptioner och inseminationer lär finnas kvar även om sd skulle bli formellt stödparti till en moderatregering.

Vill förtydliga att jag inte tror det blir några försämringar av nuvarande HBTQ-rättigheter ens om Sverigedemokraterna skulle bli officiellt stödparti till en regering utgörande av Moderaterna precis som Dansk folkeparti är i relation till den borgerliga trepartiregeringen (högerliberala Venstre, Konservative folkeparti och Liberal alliance) i Danmark. Dels är HBTQ-politiken inte bland det viktigaste (varken positivt eller negativt) politiskt för sd, dels skulle m göra bort sig ordentligt om de accepterade några försämringar. Några försämringar i Norge, Danmark och Finland har inte heller genomförts inom HBTQ-politiken därför att främlingsfientliga partier ibland blivit en del av den politiska majoriteten.

Däremot skulle det finnas risk för närmast reformstopp inom HBTQ-politiken.

Sd har visat att de ännu inte är mogna för några formella förhandlingar.

Det bör förtydligas att m idag bara vill ha begränsad dialog med sd i riksdagens utskott, något jag själv i flera år argumenterat för. Alla riksdagspartier bör kunna föra en dialog med varann om man är politiskt nära varann och samtliga parter bedömer de tjänar på det. Att börja ha formella förhandlingar med sd om budget och annat är en annan sak. Sverigedemokraterna har visat att de inte är mogna för det.

Sverigedemokraterna har förvisso aldrig varit ett nazistparti. T.o.m. Expo (som inte bör betraktas som sd-vänliga) erkänner det. Men partiet har sitt ursprung från halv-nazistiska och vulgär-rasistiska grupper på 1980-talet och fram till 1995 accepterade partiledningen (även om den inte själv var nazistisk) utan problem nazister och våldsverkande skinnskallar i partiet. Skinnskallar som efter att besökt sd-möten och dess propaganda om "folkfienderna" gick ut och misshandlade invandrare och homosexuella.

Först när nuvarande sd-ledning bytts ut kan partiet - möjligen - bli reformerat på allvar.

1995 var även året när Jimmie Åkesson blev medlem i partiet. Det betyder inte att han sympatiserade med skinnskallarna, förmodligen tvärtom och han ogillade säkert nazisterna om han träffade sådana. Men att han blev medlem då visar vilka extremister han varit beredd att samarbeta med för "den nationella saken". Mitt tips är att först när nuvarande partiledning i sd lämnar för andra som anslutit sig till partiet senare kan sd möjligen bli reformerat på allvar.

Paradoxen är att Jimmie Åkesson varit med att minska extremismen i partiet, han var pådrivande för att sd 2005 blev för "öppen svenskhet" d.v.s. att även en svart person ska kunna betraktas som svensk om vederbörande blivit assimilerad. Men det är först när Åkesson och övriga som gick med när partiet var öppet rasistiskt lämnat partiledningen som det kan bli en seriös diskussion om att att de ska bli ett formellt stödparti.

Ska man hårddra det blir det att Åkesson bör avgå om han vill sd ska bli ett etablerat parti.



onsdag 8 februari 2017

Robert Hannah (l) har både rätt och fel om HBT-asylsökande.


Öppet homosexuelle riksdagsledamoten Robert Hannah (bilden) som representerar Liberalerna lämnade 1 februari en fråga till migrationsminister Morgan Johansson (s) om situationen för HBT-asylsökande. Idag 8 februari har ministern kommenterat det. Från Hannahs fråga.
.... Franco, en ung homosexuell asylsökande man från Nigeria, är på väg att utvisas från Sverige eftersom Migrationsverket och migrationsdomstolarna ansåg att han inte kunde bevisa att han är homosexuell. Detta är inte ett enskilt fall. Många hbt-personer behandlas på samma sätt av svenska myndigheter.... Därför behöver rättstillämpningen utvärderas vad gäller hbt-flyktingars möjlighet att beviljas asyl i Sverige.... Är ministern beredd att vidta generella åtgärder för att interimistiskt stoppa utvisningarna där hbt-personer inte anses ha manifesterat sin läggning i tillräcklig utsträckning och tillsätta en utvärdering som inte leds av Migrationsverket om hur rättstillämpningen ser ut i praktiken avseende asylsökande hbt-personer, och om så krävs ta initiativ till en förändring av lagstiftningen?
Håller inte med Hannah om stopp för utvisningar.

Från Morgan Johanssons svar.
.... Jag är, som Robert Hannah känner till, förhindrad att uttala mig i ett enskilt fall eller på ett sätt som skulle uppfattas som att jag försöker påverka handläggning och beslut i enskilda ärenden.... Mot denna bakgrund kommer jag inte att vidta åtgärder för att stoppa utvisningar. Bedömningarna av asylskäl görs alltid utifrån de individuella förutsättningarna.... Hinder mot verkställighet av lagakraftvunna beslut om avvisning eller utvisning i enskilda ärenden prövas av Migrationsverket som också kan besluta att verkställigheten ska avbrytas i avvaktan på prövningen.... Det pågår ambitiösa kvalitetsuppföljningar inom Migrationsverket och jag följer noggrant hur myndigheten omhändertar resultaten. Jag ser i nuläget inga behov av att ändra lagstiftningen men jag är angelägen om att Migrationsverket fortsätter sitt arbete med att säkerställa en hög rättssäkerhet....
Först vill jag förtydliga att jag inte håller med Robert Hannah om att regeringen bör interimistiskt (tills vidare) generellt stoppa utvisningar av den här orsaken. Det handlar om svåra trovärdighetsbedömningar som Migrationsverket måste göra. Och det gäller givetvis även för andra grupper av asylsökande. Jag har som bekant tagit ställning för en stram flyktingpolitik generellt närmaste åren för att ge de som redan finns här en ärlig chans att bli integrerade samt att  samhällsstrukturerna ska fungera. .

En utvärdering av HBTQ-asylsökandes situation bör göras.

Däremot har jag - precis som Robert Hannah - i många år argumenterat för att det bör göras en utvärdering av lagen från 2006 om asyl för att någon är förföljd p.g.a. sitt kön (biologiskt eller socialt) och/eller sin sexuella läggning. Före valet 2014 var Socialdemokraterna för en utredning. Sedan s blev regeringsparti har de dock gjort en helomvändning och avfärdar det. Idag är det tyvärr bara Vänsterpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna som i riksdagen driver på för en sådan utvärdering. Miljöpartiet är ännu för det i sak men har vikt sig helt för Socialdemokraterna efter deras löftessvek.

Regeringens attityd är något naiv inför rättssäkerheten för HBTQ-asylsökande vilket jag kommenterade för någon månad sedan.


Uppdatering 1.

Politiker påverkar främst genom lagändringar och direktiv till myndigheter.

Vill förtydliga att jag på inget vis tar ställning för Migrationsverkets och en migrationsdomstols bedömning att Franco Kaodimu inte gjort sin homosexualitet trovärdig och därför ska utvisas till homofientliga Nigeria. De flesta av oss har inte alla fakta och därför undviker jag som HBTQ-bloggare att förklara vilka asylsökande som ska få stanna eller inte. Granskar man hans berättelse verkar utvisningsbeslutet synnerligen tveksamt. Återigen med reservation att det kan finnas andra fakta. Min poäng är dock att det är Sveriges migrationssystem som avgör ärenden. 

Politiker har främst två verktyg. Dels att regeringen kan tillsätta utredningar om att eventuellt förändra lagarna och ge instruktioner till myndigheter genom regleringsbrev. Dels att riksdagen kan förändra lagarna om majoriteten av ledamöterna bedömer att domstolar och myndigheter inte följer syftet med en viss lag.


HBTQ-kultur. Clinch - Martin Holmén.


Från presentationen av Clinch (2015) av Martin Holmén.
Stockholm 1932. Depressionen och den isande vinterkylan håller staden i ett järngrepp och den före detta boxaren Harry "Kvisten" Kvist måste slåss för sin överlevnad. När han blir oskyldigt misstänkt för ett mord blir situationen plötsligt brännhet och han tvingas snabbt in i en dödlig katt- och råttalek. Jakten går på skuggsidan av staden, bland fattighjon och glädjeflickor, men Kvist möter också överklassens män och kvinnor som lever gott på andras bekostnad, där lojaliteter skiftar lika snabbt som pengar byter ägare. Och det enda Kvisten har att lita på är sina nävar och sitt dåliga minne. Clinch är en benhård, modern noir, författad på en driven prosa och med levande miljöer.
Den här boken hade kunnat bli bra. Martin Holmén är gymnasielärare i historia och har enligt honom själv ibland haft sex med andra män i sin ungdom. Jag är historiskt intresserad och har i synnerhet följt situationen för den grupp som idag kallas HBTQ-personer. Vad jag kan bedöma - utan att ha koll på varje detalj - ger Holmén en trovärdig och fascinerande skildring av Stockholm på 1930-talet. Hittar inga faktafel förutom då det där med att våldet är en central del i nästan varje situation.

Detaljer redogörs på bekostnad av berättelsen.

Huvudpersonen är både macho och bisexuell, vilket är synnerligt ovanligt i den här typen av böcker. Det tillför något extra och det blir mindre schabloniserat. Att han varken är tydligt sympatisk eller osympatisk är i sig inget problem - en bok måste inte ha någon entydig "hjälte". Martin Holmén har också en känsla för att förklara de enorma sociala skillnader som fanns i Sverige på 1930-talet. Utan att förfalla till att porträttera rika som några monster.

Ibland hävdas att "bra" litteratur kännetecknas av att personer och miljöer analyseras och det inte bara redogörs för vad människor gör. Problemet för Clinch är dock det motsatta. Holmén går tydligen in i sin lärarroll för mycket. Detaljer redogörs på bekostnad av handlingen i berättelsen. En handling som också är relativt tunn så småningom. Om än inte ointressant.

Paradoxalt våldsförhärligande.

En annan invändning är fixeringen vid våld. Holmén må kalla det för ironi men så småningom blir det faktiskt bara tråkigt när en näsa igen krossas. När han i boken - med rätta - antyder faran med den växande nazismen i början av 1930-talet blir hans eget våldsförhärligande ibland både sunkigt och paradoxalt. Och då kvittar det att han möjligen kallar det satir, en sådan bok hade kunnat gjorts betydligt bättre.

När jag gör en recension brukar jag först googla runt för att hitta om jag missat något perspektiv. Ingen av Sveriges ledande dagstidningar har tydligen velat recensera Clinch. Däremot har den fått relativt bra omdömen bland vissa bloggare.

Clinch är udda. På gott och ont. Och även om boken är medelmåttig litterärt är det intressant att Martin Holmén vill förnya genren.

tisdag 7 februari 2017

S-mp-regeringen sviker unga transpersoner.



Hillevi Larsson (bilden) var en av få heterosexuella cis-personer bland s-riksdagsledamöter som tydligt engagerade sig för HBT-rättigheter redan före att det blev "politiskt korrekt" för drygt 10 år sedan. Larsson har lämnat en fråga i riksdagen till sjukvårdsminister Gabriel Wikström (s) om lagen om förändrad könstillhörighet.
.... Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering (SOU 2014:91) överlämnades till regeringen i december 2014... Utredningen föreslår att åldern för när man själv får ändra juridisk könstillhörighet sänks från 18 år till 15 år. Vidare föreslår utredningen att man från 12 års ålder ska få ändra könstillhörighet med vårdnadshavares godkännande.... Utredningen föreslår även att åldersgränsen för medicinsk könskorrigering sänks från 18 år till 15 år.... Bakgrunden till utredningens förslag är den höga andel transsexuella ungdomar som mår dåligt, har självmordstankar och försöker ta livet av sig för att de inte får ändra sin juridiska och medicinska könstillhörighet. Sänkta åldersgränser skulle leda till att könstillhörigheten i betyg med mera överensstämmer med den upplevda könsidentiteten. När man senare söker till utbildningar och jobb behöver man inte avslöja att man bytt kön. För att byta kön juridiskt behöver man ändra en siffra i personnumret i folkbokföringen. Detta är en betydligt enklare och snabbare process än att genomgå medicinsk könskorrigering. Beslutet kan dessutom ändras i de undantagsfall då detta skulle behöva göras. Frågan kan liknas vid processen för att byta namn. Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström: Kan statsrådet tänka sig att ta initiativ till att separera lagarna om juridisk könstillhörighet och medicinsk könskorrigering och sänka åldersgränserna för byte av juridisk könstillhörighet... 
S-mp-regeringen sviker unga transpersoner.

Sjukvårdsminister Gabriel Wikström kommenterar.
.... Sedan utredningens betänkande inkom till regeringen har ett arbete pågått i Regeringskansliet med att analysera hur en fortsatt process kring förslagen skulle kunna se ut. I budgetpropositionen för 2017 framhåller regeringen bland annat att en viktig del i arbetet för lika rättigheter och möjligheter för hbtq-personer är de formella rättigheterna och särskilt rätten för den enskilde att definiera sin könstillhörighet. Regeringens ambition är att under 2017 fortsätta det påbörjade arbetet genom att utreda om och hur förslagen som läggs fram i betänkandet Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering kan tas vidare rent konkret. Tidsplanen för detta får regeringen återkomma med....
Tyvärr lämnar Wikström inte något positivt besked. Det är oacceptabelt och ett svek från s-mp-regeringen att den inte ens kan lämna en plan för en förändring av nuvarande 18-årsgräns för juridiska könsbyten. Socialdemokraternas HBTQ-politiske talesperson Jonas Gunnarsson meddelade för några år sedan att partiet principiellt är för att sänka åldersgränsen för att få byta juridiskt kön utan att ange någon ny sådan, Moderaterna tog ställning för detsamma i höstas. Bland riksdagspartierna är idag bara Sverigedemokraterna för att behålla nuvarande 18-årsgräns medan Kristdemokraterna tvekar. Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ och Piratpartiet vill avskaffa åldersgränsen.

Norge tillåter juridiska könsbyten från 6 års ålder.

Argentina tillåter juridiska könsbyten för barn oavsett ålder, med vårdnadshavares godkännande. Malta accepterar detsamma om även en domstol bedömer det vara till barnets bästa. Norge tillåter det för minderåriga från 6 års ålder (för 6-16-åringar med vårdnadshavares godkännande).  Nederländerna accepterar juridiska könsbyten från 16 års ålder, med någon "experts" godkännande att den som är ung vill göra det permanent. I några länder, bl.a Tyskland, Frankrike, Ungern, Moldavien och Ryssland, finns det inte någon tydlig praxis idag om någon åldersgräns.

Själv stödjer jag svenska utredningens förslag med förbehållet att medicinska "könsbytesoperationer" för  15-17-åringar med läkares och vårdnadshavares godkännande bör tillåtas synnerligen restriktivt. Det kan handla om en situation där den som är ung mår så dåligt utan en sådan åtgärd att samtliga inblandade bedömer det vara lämpligt. 


lördag 4 februari 2017

V och fi svajar ännu i kampen emot reaktionära attityder bland invandrare.


I förra bloggposten avslöjade jag att Miljöpartiet nu tydligt vill bekämpa hedersrelaterat våld. Senaste åren har samtliga partier av betydelse varit ense om att det problemet finns (något som borde varit självklart för varje individ som följt debatten senaste 15 åren). Paradoxalt nog var Feministiskt initiativ sista svenska partiet att sluta förneka det. Att erkänna att hedersrelaterat våld inte är samma sak som när en man med arabiskt ursprung misshandlar sin fru för att han är svartsjuk. Hedersrelaterat våld är när en släkt planerar att bestraffa en person i syfte att återupprätta "hedern" hos ett kollektiv.

Historiskt har dock svenska partier varit senfärdiga jämfört med en del andra västländer. Den dåvarande nya borgerliga regeringen föreslog visserligen en handlingsplan 2007 där kampen emot hedersförtryck var en del. Samtliga riksdagspartier stödde i princip det. I den offentliga debatten var det dock fram t.o.m. 2010 bara Folkpartiet (idag Liberalerna) och främlingsfientliga Sverigedemokraterna som var tydliga. 2011-2014 började Moderaterna och Kristdemokraterna kampanja om det. Senare har också Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet börjat prioritera kampen emot hedersrelaterat våld. Det är givetvis bra att sju av åtta riksdagspartier nu gör det. Men de partier som varit senfärdiga förtjänar kritik för det.

Sverige hade konflikter mellan "stammar".

Ännu finns det dock två svenska partier av betydelse som svajar en del, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Det verkar finnas en minoritet i de båda partierna som ännu betraktar det närmast som "rasistiskt" att resonera om problemet, något som givetvis är absurt.. Det finns folk som invandrat till Sverige som är från "stam-samhällen". Den typen av samhällen fanns även i Norden på vikingatiden, före ca 1000 efter Kristus. Utan några stater med legitimitet och beslutskraft stred ätterna (släkterna) i Norden emot varann innan några verkliga statsbildningar fanns här. Sverige har senare genom hård kamp blivit ett samhälle med västerländsk rättssäkerhet och så småningom (sedan modiga liberaler och socialister tog fighten på 1960-talet) relativ jämställdhet. Även om även vårt land ännu - till viss del - genomsyras av patriarkala strukturer. 

När riksdagen häromåret beslutade om lagar emot svenska äktenskap där en av parterna var yngre än 18 år var v det parti som ville gå något längre än övriga. Det hindrar dock inte att v och fi igen och igen börjar resonera om "rasism"  närhelst det blir diskussion om problem i invandrartäta förorter. "Visst ska kvinnor, HBTQ-personer och judar ha samma möjligheter i förorter som i andra områden men vi måste också förtydliga att rasister, sd, etc. har en annan agenda...". Den där fixeringen vid sd är fel.

Normen i flera förortsområden är en heterosexuell muslimsk man.

Kampen emot rasism är i sig givetvis viktig. Men den kanske inte ska tas just i samband med hedersrelaterat våld. För det riskerar just ge reaktionära invandrare en signal att bara de hojtar om rasism backar v och fi. De två partierna tycks helt fixerade vid sina "intersektionella analyser" där "skurken" i varje drama helst bör vara en etniskt svensk heterosexuell man.

Men det där är motsatsen till en seriös intersektionell analys. I en sådan bör ingå att just i Rosengård, Rinkeby och flera andra svenska områden  är det ofta en heterosexuell muslimsk man som är normen.

Vänsterpartiet och dess ordförande Jonas Sjöstedt (ca 11 minuter in i SVT-klippet) och Feministiskt initiativ är ännu för könsapartheid i delar av samhället - om det handlar om muslimer.


Uppdatering 1.

Berättigad kritik emot "anti-rasistiska" Expo.


HBTQ-aktivisten Lars Torstensson har en bra debattartikel hos religionskritiska organisationen Humanisternas hemsida. Han kritiserar - med rätta - Bilar Osman som är medarbetare hos Expo och Expressen. Från "Expo hjälper hedersförtryckarna".
.... Osman skriver vidare att “debatten om våld i hederns namn ofta förminskar frågan till att handla om kultur eller religion”. Snarare har den förminskat frågan genom att förneka kulturens och religionens betydelse för hedersvåldet. En kultur som säger att framför allt de ogifta kvinnorna i en släkt måste leva i kyskhet, eftersom männen annars förlorar sin heder, och att homosexualitet inte får finnas. Förnekarna av hederskulturen, som länge dominerade debatten, har försvårat förståelsen av och opinionsbildningen mot det förtryck den skapar, och hjälpt hedersförtryckarna....
Trots att Expo kallar sig anti-rasistisk granskar de nästan aldrig rasism bland människor med icke-västerländskt ursprung. Inte heller sprider de att kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen - i bl.a. muslimska länder och kommunistdiktaturer. Sedan är det givetvis ingen ursäkt för den verkliga islamofobi (att smeta ut kollektiv skuld på alla muslimer) som finns i bl.a. Europa och USA och är ett problem.


Uppdatering 2.

Förtydligande om Humanisterna och dess blogg..


Debattartikeln av Lars Torstensson finns inte på Humanisternas officiella hemsida utan på organisationens blogg. Torstensson skriver där som gästskribent vilket betyder att det kan men inte måste vara organisationens officiella åsikter. För den som besöker deras blogg är det också tydligt.