onsdag 28 september 2016

Bekämpa brottsligheten, bekämpa brottslighetens orsaker.


Häromdagen kommenterade jag här på bloggen att alla som hotat och trakasserat mig senaste 15 åren har haft invandrarursprung. Efteråt kom jag på att det inte är riktigt sant, det fanns en blond man som verkade vara narkotika-missbrukare som hotade mig för några år sedan. Övriga som gjort det senaste 15 åren har haft invandrarursprung. Någon på Facebook likade min kommentar men påpekade också att utanförskap och segregation ofta är en förklaring till kriminalitet. Och det är är sant.

Det finns både sociala och ibland kulturella förklaringar (däremot finns det ingen kriminell gen inom någon folkgrupp) till brottslighet. Men det är också viktigt att förtydliga att det är en del-förklaring, inte en ursäkt. Varje människa har ett individuellt ansvar, de allra flesta som har det tufft ekonomiskt och socialt som unga begår aldrig några brott. En del begår hemska saker utan att haft det tufft.

Fler poliser räcker inte.

Däremot visar all forskning att den sociala faktorn har betydelse. Svensk debatt har nu fokuserat på att polisen ofta inte klarar sitt uppdrag. Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet har blivit för fler poliser som är närvarande i utanförskapsområden. Och det är rätt.  Ligisterna i invandrartäta förorter måste bekämpas tydligare och hårdare än hittills.

Men vi kan fixa hur många tusen extra poliser som helst och det blir bara en fungerande åtgärd tillfälligt om vi inte också jobbar för att få bort det som främjar kriminalitet. Utanförskap, hopplöshet, arbetslöshet och dåliga skolresultat. All forskning visar att människor med benägenhet att begå brott oftare gör det när omständigheterna är sådana.

Attityden till brott är delvis annorlunda i USA än i Västeuropa.

När en människa begår brott i USA betraktas det som ett individuellt misslyckande, i Västeuropa betraktas det också som ett samhälleligt misslyckande. USA-högern och främlingsfientliga partier i Västeuropa har en tendens att nonchalera det brottsförebyggande arbetet. Delar av vänstern i Västeuropa negligerar individens ansvar. Men dåvarande brittiske statsministern och HBTQ-vänlige högersossen Tony Blair (som hamnat i trubbel efter senare granskning av Storbritanniens beslut att invadera Irak 2003, men det är en annan debatt) skaffade en slogan i slutet av 1990-talet som inspirerat många. Ungefär på svenska.

"Bekämpa brottsligheten, bekämpa brottslighetens orsaker."

Inte antingen eller. Utan både och.




tisdag 27 september 2016

HBTQ-kultur. Att raka en zebra - Håkan Lindgren.


Från presentationen av Att raka en zebra (2015) av Håkan Lindgren.
..... Victors värld rasar när hans flickvän lämnar honom efter nästan tjugo år tillsammans. När han kokande av svartsjuka spionerar på henne hamnar han oväntat i en ny relation, så långt ifrån hans tidigare verklighet att han bara vill springa. Jacob går från förhållande till förhållande, i ständig jakt på den stora kärleken. Har han äntligen hittat den? Men hans drömprins ställer ultimatum om att skaffa barn för att de ska flytta ihop. Jacob säger att han blivit vaccinerad mot barn, men prinsen ger inte upp. Hur långt är han beredd att gå? En dag får Jacob ett samtal som talar om att hans bästa vän och hans fru blivit mördade. När han får veta att de i sitt testamente önskar att Jacob ska ta hand om deras tvåårige son blir allting riktigt komplicerat … Att raka en zebra är en relationsthriller, ett drama där känslorna till en början kan tyckas klassiska, men som utvecklas till besatthet....
Alla har vi väl ibland fått presenter och julklappar där paketen varit vackra men där innehållet varit sämre än våra förväntningar. Att kalla Att raka en zebra för en thriller är ungefär som att hänvisa till f.d. statsministern Carl Bildt som en bra sångare (han har faktiskt sjungit inför media på 1980-talet, men hellre än bra). Den här boken är inte spännande. "Thriller-delen" borde plockats bort direkt, i synnerhet som att det blir en annan bok den sista fjärdedelen. Personporträtten är sällan trovärdiga. Det finns många upprepningar av teman, hälften av den här boken kunde reducerats bort utan påverkan på innehållet.

Ibland är hanteringen av svenska språket mästerlig.

Trots det ska öppet homosexuelle författaren Håkan Lindgren inte avfärdas. För när det gäller hantering av svenska språket är han bra - ibland mästerlig - trots att han sedan länge bor i Frankrike. Miljöskildringarna av Paris kanske inte är perfekta litterärt men de ger en känsla att man är i staden. Bäst är han i detaljerna - de där sakerna som vi människor känner igen. Saker i vardagen som vi gillar och ogillar.

Men det är som om Att raka en zebra är ett projekt som inte riktigt vet sin inriktning. Trots att Lindgren är lika duktig på svenska språket som Jonas Gardell. Inramningen. Men bra form måste följas av bra innehåll inom litteraturen. Precis som ett vackert present-paket förtjänar ett fint innehåll.

måndag 26 september 2016

Alla som hotat mig senaste 15 åren har haft invandrarursprung.

Jag har idag blivit hotad med misshandel av en man med invandrarursprung på min egen gård. De drygt 20 år sedan jag flyttade hit har jag aldrig varit med om något liknande i mitt bostadsområde där jag alltid känt mig trygg. Där folk sedan decennier varit från hela Europa utan några problem. Mannen verkade vara i 30-årsåldern med arabiskt-latinamerikanskt ursprung och klädd i röd t-shirt. Samtliga av de de som trakasserat eller hotat mig senaste 15 åren har haft invandrarursprung. Jag drar verkligen inte invandrare över en kam, men vi har ett problem där.


Uppdatering 1.


Jag är anti-rasist och skulle aldrig få för mig att rösta på sd men det är just sådana här erfarenheter som får många att göra det. Om inte övriga partier tar itu med det här så låter de sd ensamma få monopol på att kritisera det här problemet.

Uppdatering 2.

Snyft-reportagen om ensamkommande unga män (inte barn) är patetiska.

Det intressanta är att media nu har snyft-reportage om att killar, för barn är de inte, tydligen inte har några verkliga asylskäl. Då hade de givetvis fått stanna även om de definieras som 18+. Utan att massor av ungdomar fått asyl senaste åren trots att de ljugit om sin ålder och hävdat de är yngre än 18 år.


Givetvis ska alla invandrare inte dras över en kam för vad vissa gör, men efter hotet om misshandel idag blir jag än mer säker på att jag gjort rätt bedömning att ta ställning för en mycket restriktiv flyktingpolitik närmaste 10 åren. Sverige har tillräckligt med ligister, utan att sådana även ska importeras.

Utmattningsdepression.

Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss. .....


Jag mår bättre än någonsin sedan den där sommardagen 2004 när allt, precis allt, förändrades.

När jag fick en utmattningsdepression. 

Det förrädiska var att jag mådde bra t.o.m månaderna före sommaren. Min arbetsvecka var ofta 60 timmar med jobb och politiska uppdrag. Jag som tidigare inte tjänat mycket hade senaste åren blivit höginkomsttagare och hade mer pengar än jag hann göra av med. Det var nästan ingen helg våren 2004 där jag bara stannade hemma och tog det lugnt.  En helg var jag i Oslo, en annan i Göteborg, en tredje i Stockholm. Folk berömde mig för att jag var en sådan duktig försäljare på jobbet (där lönesystemet var främst provisionsbaserat och jag var en av de skickligaste). "Du är en sådan bra debattör" var en vanlig kommentar.

Viktigt människor ger sig plats att återhämta sig.

Visst kom det varningssignaler den där våren. Jag började bekymra mig ibland för saker som jag inte brytt mig om förut. Men jag avfärdade det. Förstod inte att det jag då hade behövt hade varit att vara hemma och tagit det lugnt. Trots att när jag sommaren 2003 reste runt i Norrland hittade en viss balans. Det händer inte mycket i Norrland (jämfört med södra delarna av landet) och det kan precis vara det som behövs för stressade storstadsbor som riskerar få en utmattningsdepression.

Mitt råd till er som är situationen som jag var i 2004 är att lyssna på varningssignalerna. Även om folk runt dig hävdar du är så bra (det är smickrande få beröm och nya uppdrag i partier och andra organisationer). Ge dig plats att återhämta dig. Stäng av ljudet från mobilen ibland (om det är något extremt viktigt lär du få ett sms). Kolla inte senaste mailen varje timme.  Avsätt vissa helger till att du bara ska vara hemma och ta det lugnt. Göra något praktiskt i din bostad, slö-kolla på TV eller läsa skönlitteratur.

Depressioner är en folksjukdom.

Känner du akut av en utmattningsdepression så kan bästa metoden till sist vara att sjukskriva dig. Jag borde  gjort det någon vecka hösten 2004 - då hade situationen kanske blivit annorlunda så småningom. Men jag vet inte - och det lönar sig inte att ångra sig. Det viktiga för människor som håller igång och har utmattningssymptom är dock att sjukskrivningen blir kortvarig, max någon vecka om det är möjligt. och att det finns en tydlig plan för att återgå till jobbet.

Just psykiska problem och depressioner är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Det är ett folkhälsoproblem. Vi måste lämna situationen där vi ännu inte talar öppet om psykiska problem. Det är inte mer skamligt att ha psykiska problem än fysiska problem. Ingen människa är för övrigt 100 % psykiskt frisk - eller 100 % fysiskt frisk.

Alliansen och Röd-gröna har ofta låst sig i debatter om sjukskvirningar.

Ett annat problem är att "arbetslinjen" ofta ställs emot "det är synd om sjukskrivna och sjukpensionärer". Alliansen och Röd-gröna har ofta låst sig vid sina positioner. Som om det inte finns en grå-skala. Där fokus bör vara att ge möjlighet till människor att närma sig den reguljära arbetsmarknaden. Men där ideellt arbete, lönebidrags-anställningar och praktikplatser också värderas.

Jag vet att det kommer dystra stunder igen men jag gläds åt att jag mår hyfsat bra idag. Den glädjen tar jag med mig även i de dystra stunderna - och det värmer.

Och jag kommer tillbaka - det har jag alltid gjort. ;-)

lördag 24 september 2016

Bisarrt när sd-folk kallar mig vänster och kultur-marxist.


Jag har inga problem att acceptera fb-vänner även från sd och v, två partier som jag betraktar som direkt anti-liberala. Om de verkar ha en hyfsad respekt för mänskliga rättigheter. Men ibland gör man en felbedömning. En fb-vän verkade till en början vara icke-extrem. Men så kallade han i en fb-post Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att vara kommunistpartier. Jag förklarade att varken v eller mp idag är officiella kommunistpartier även om v tyvärr accepterar kommunister och diktatur-supportrar bland sina politiker. Men att kalla mp för kommunistparti blir direkt fånigt. De är ibland naiva men kommunister är de inte.

Och direkt kom anklagelsen "du är alltså själv vänster". Jag förklarade att jag försvarat sd emot anklagelser att vara fascister och försvarar v och mp från att anklagas vara kommunister, Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt är inte kommunist, sedan kan folk kritisera honom för andra saker givetvis. Försökte övertala min fb-vän att bara för att man försvarar ett parti emot orättvisa epitet betyder det inte man försvarar partiets politik.

Till sist avbröt jag fb-vänskapen med sd-sympatisören. Han vägrade förklara varför han kallade mig vänster. Jag hade givetvis inte publicerat det här om det bara handlat om honom. Men en del, inte alla, sd-folk verkar betrakta varje kritik emot sd:s politiska analyser för att vara "vänster".

1. Jag är hardcore-antikommunist.

Och har varit det sedan jag som 12-åring blev politiskt medveten 1978 och betraktade de vidriga diktaturerna i östra Europa. Ännu idag förslavar kommunistregimer människor i flera länder bl.a. Kuba, Nordkorea och Kina (även om det senare landet är "kapitalist-kommunistiskt") befolkningen.

2. Jag vill att Sverige ska bli medlem i NATO.

Men trots det betraktas jag tydligen av en del som "kultur-marxist" bara av orsakerna att jag meddelar att mp inte är ett kommunistparti samt kritiserar sd.

Med sådana f.d. fb-vänner behöver man inga fiender. Enligt delar av sd-folket är tydligen alla till vänster om Moderaternas högerfalang marxister.

Bisarrt är bara förnamnet.


Uppdatering 1.

Liberalism, konservatism och socialism.

Om någon kallar mig för att vara en del av en liberal vänster blir jag inte förolämpad av det. Även om jag definierar mig som varken höger eller vänster utan i den politiska mitten. När liberalismen började få genomslag i Västeuropa i slutet av 1800-talet betraktades den som en vänsterrörelse. Det  i förhållande till de konservativa som hade makten i samhällen där bara välbeställda män hade rösträtt. Men i mitten av 1900-talet blev vänster beteckningen för socialism, liberalismen var inte inkluderad. Den gamla främsta konflikt-linjen liberalism-konservatism hade då ersatts av liberalism-socialism. Paradoxalt är det många länder (Polen, Ungern, Italien etc) där den politiska fighten (igen) främst definieras av en konservativ högerpopulism och en liberal mitten (som även inkluderar högersossar).

Att vara för allas lika rätt och värde är givetvis inte kultur-marxistiskt. Tvärtom. I marxistiskt styrda diktaturer har privilegiesamhället och diskriminerande strukturer ofta varit värre än i kapitalistiska demokratier.

Alliansen bör inte ha sd som formellt stödparti.

Sedan vidhåller jag att sd ska behandlas korrekt och inte betraktas som pest-smittade, det bara gynnar partiet som blir "outsidern" utanför "etablissemanget".  Den strategi som övriga partier hittills har tillämpat har inte fungerat utan bara gett sd ökat stöd. Övriga partier bör kunna ha informella samtal med sd inom områden där de är politiskt nära varann. Nuvarande berörings-skräck betraktar de flesta svenskar, med rätta, som fånig. Sedan är det viktigt att Alliansen är tydliga med att något formellt samarbete (som danska högerliberala regeringen har med dansk folkeparti) med sd inte är aktuellt efter valet 2018. Inga gemensamma debattartiklar, presskonferenser, budgetförhandlingar, inga förhandlingar i övrigt med sd förutom i riksdagens utskott om partierna är politiskt nära varann
. .


HBTQ-kultur. Ett transfeministiskt manifest - Maria Ramnehill.



Från presentationen av Ett transfeministiskt manifest (2016) av Maria Ramnehill.
.... Livet som transtjej i det här samhället är i bästa fall att vara ett skämt. Du kan räkna med att bli ifrågasatt av vården och rättsväsendet och trakasserad av snubbgäng. I värsta fallblir du misshandlad och våldtagen. Samtidigt skildras du i populärkulturen som sjuk eller som en bedragare. En sak är säker: du betraktas aldrig som en riktig kvinna.Ett transfeministiskt manifest är en uppgörelse med föraktet för transkvinnor....
Min första reaktion var att inte recensera den här boken. Första halvan handlar i princip om hur hemskt det är att vara trans-kvinna. Det blir närmast en tävling om vilken grupp det är mest synd om. Marias berättelse är ofta gnällig och utan nyanser. Det framför jag även om jag mer än de flesta vet hur svårt många transpersoner har det och att jag givetvis förstår att det hon varit med om har påverkat henne. Det stigma som finns inte "bara" för transpersoner utan som även homosexuella cis-personer och andra minoritetsgrupper varit med om. Men att framföra det skulle kännas som närmast ett personangrepp. Att förklara att hon trots sin gnällighet har vissa poänger och framför något viktigt, transpersoners ofta svåra situation, hade nog en del betraktat som nedlåtande.

Men när man kommer till andra delen av boken, när Ramnehill blir mer fokuserad på vården för personer som vill byta juridiskt kön, blir det betydligt bättre litterärt. Visst finns det även där vissa fraser som upprepas flera gånger (den som är korrektur-ansvarig har inte gjort sitt jobb)  men hennes berättigade vrede emot det cis-normativa samhället omvandlas till något konstruktivt.

Nytt perspektiv att könsidentitet formas i möten med andra.

Det blir tydligt att Maria Ramnehill är begåvad. Jag har i decennier följt det som vi idag kallar HBTQ-debatten och det är sällan något perspektiv är nytt för mig. Men Ramnehills tes om att könsidentitet formas först i möten med andra är intressant.  Det är något som de flesta av oss nog inte konstaterat - i alla fall inte explicit. När queer-rörelsen i början av 1990-talet ville börja granska det som senare skulle kallas heteronormen istället för HBTQ-personers utanförskap var det ett perspektivskifte som fick betydelse.

Ramnehill hänvisar just till Queermanifestet från 1990 i källförteckningen och det är tydligt att hon hämtat inspiration därifrån. Nu når hon inte samma litterära nivå men jämförelsen är delvis orättvis. Queermanifestet var en kollektiv process av många som väl kände till hur media fungerade i New York. Det här är en bok av en individ som gör debut som författare. Ramnehill förklarar att hon vill att fler transpersoner bör få möjlighet att skriva reportage hos etablerad media istället för att bara bli intervjuade. Och jag håller med. Risken är att transpersoner bara blir objektifierade annars hur välvillig än cis-journalisten är.

Till sist valde jag att lämna en recension. Den här boken är för bra för att inte tipsas om.

fredag 23 september 2016

HBTQ-kultur. Holding the man.


Från presentationen av filmen Holding the man (2015) regisserad av Neil Armfield.
.... Holding the man is a love story set in the 70’s and 80’s, about a bright catholic boy who falls in love with the captain of the school’s football team… and gets him for the roller coaster that is life! Based on Timothy Conigrave’s acclaimed memoir....
En del i Sverige har kallat den här filmen för Australiens "Torka aldrig tårar". Men den svenska TV-serien (baserad på böcker av Jonas Gardell) var mästerlig. När jag framför att Holding the man inte håller samma nivå är det egentligen ingen allvarlig kritik. Men det finns problem. Ibland blir det väl dramatiserat och inte trovärdigt. Som att två bögar på 1970-talet alltid snabbt hittade de perfekta kommentarerna i möten med homofober i sin omgivning. Ibland blir det även för sentimentalt.

Det handlar om att Timothy Conigrave (spelad av Ryan Corr) och John Caleo (skådisen Craig Stott som definierar sig som queer) möttes på 1970-talet och trots problem och konflikter höll ihop i decennier. Tills de båda på 1990-talet avled av aids-relaterade komplikationer. Corr och Stott spelar sina roller mycket bra, de förmedlar tillgivenheten och kärleken även i de tuffaste stunderna. Och precis som i Torka aldrig tårar ska den som avlidit i aids "heterosexualiseras". Hans älskade blir "en vän". "Han hade cancer". Visst blir man upprörd då.

Starkaste scenen är när Caleo får vara en åtråvärd partner trots sin sjukdom.

Men främst är den här filmen sorglig så småningom. Den starkaste scenen är kanske när John Caleo tillfälligt får lämna sjukhuset. Han har slangar i näsan, är mager och har rakad skalle men får ett sexuellt möte med sin älskade. Även om det "bara" handlar om att de berör varandras könsorgan och smeker varandras kroppar förmedlas att han för en stund inte främst är döende och sjuk utan åtråvärd för den man han älskat i decennier. Scenen där han dör är svår. Jag gråter nästan aldrig till filmer men det var nära jag gjorde det.

Visst hade filmen ibland kunnat varit mer nyanserad och mindre dramatiserad. Men den har fått betydelse i Australien eftersom många av de inblandade är välkända där.

Trailer (Youtube)

Oacceptabelt att s, mp och v vill halvera statsbidragen emot hiv-spridning.


S-mp-regeringen med stöd av v vill halvera (sic!) statsbidragen för att bekämpa spridning av hiv 2017-2020. Från ca 145 till ca 75 miljoner om året. Det är ett betydande svek emot hiv-positiva och folk som jobbar för att minska spridningen av sjukdomen. Det är ett dråpslag emot hiv-preventivt arbete och drabbar storstadsregionerna och i synnerhet Stockholms läns landsting extra hårt. Att Vänsterpartiet och dess öppet homosexuelle gruppledare i riksdagen, Hans Linde (bilden), accepterat det är en gåta. Från s-mp-regeringens (förhandlad med v) budgetförslag för 2017. Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
.... Grunden för det fortsatta arbetet bör enligt regeringen vara det författningsreglerade ansvar som landsting och kommuner har för att förebygga smittspridning och stödja de smittade och deras anhöriga. Omfattningen och inriktningen på de statliga insatserna inom området bör därför omprövas. Fokus för det statliga åtagandet inom området bör fortsättningsvis främst avgränsas till insatser för att stödja ideella organisationer på nationell, lokal och regional nivå....
Det där är verkligen ett bra exempel på när politiker försöker byråkratisera språket för att dölja en kraftig nerskärning av statsbidrag. Det låter förrädiskt enkelt och okomplicerat. Landsting och regioner får ökat ansvar. Det drabbar inte ideella organisationer. Men det finns betydande problem. Liberalerna i Stockholms läns landsting, region Västra Götaland och region Skåne kritiserar, med rätta, regeringens drastiska nerskärningar. Förhoppningsvis ansluter sig fler partier till protesterna.

1. Det är inte så att hiv-spridningen är jämnt fördelad över Sverige.

Bland hiv-positiva i Sverige bor drygt hälften i Stockholms läns landsting, tillsammans med övriga två storstadsregionerna handlar det om närmare 70 %. Bland de som konstaterades som smittade 2015 var nivån ungefär densamma i de tre storstadsregionerna, Stockholms läns landsting andel var ca 40 %. Vi kan alltså konstatera att orsaken till att andelen minskat något där beror på att spridningen av hiv proportionellt blivit vanligare i Västra Götaland och Skåne.

Att ta bort de direkta statsbidragen drabbar alltså storstadsregionerna extra hårt. Någon kanske hävdar att Stockholmsområdet har en skattekraft som är klart högre än övriga Sverige och de utan problem klarar ökade kostnader. Men med de skatteutjämningsbidrag (att pengar fördelas till andra områden) som finns försvinner i princip den effekten för Stockholms läns landsting. Att ha ett skatteutjämningsbidrag är självklart i ett Sverige som ska hålla ihop (sedan kan vi diskutera hur långtgående det ska vara) men då måste också storstäderna kompenseras för att sociala problem är tydligare, bl.a. hiv-spridning.

2. Sedan kommer det fortsatt ges statsbidrag till ideella organisationer som Noaks ark.

Men eftersom jag är ideellt engagerad ibland i Noaks ark (som jobbar för hiv-positiva och emot hiv-spridning)  i Malmö vet jag att bidragen från Region Skåne är helt avgörande för att behålla en effektiv verksamhet. Varje år är det förhandlingar mellan Region Skåne och Noaks ark syd om hur mycket stöd som ska ges, det är en dragkamp om varje miljon. De nya reglerna lär inte förbättra Noaks arks förhandlingsposition för att uttrycka det milt.

S-mp-regeringen med stöd av v vill ge i uppdrag till myndigheter att följa "informationsplikten för hiv-positiva".
.... Det är inte tillräckligt känt hur den nya kunskapen om smittsamhet vid behandlad hivinfektion tillämpas inom hälso- och sjukvården. Åtgärder behöver vidtas för att säkerställa att smittade inte åläggs betungande och stigmatiserande förhållningsregler på grund av begränsad spridning av tillgänglig kunskap inom vården. Regeringen avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att följa upp hur ny kunskap tillämpas i hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdens samlade insatser som rör smittöverföring av hivinfektion ska beaktas och vidare ska även t.ex. in vitro fertilisering för personer med hivinfektion och informationsplikten ingå i uppdraget....
Före riksdagsvalet lovade s, mp och v att om de fick makten skulle det startas en utredning om informationsplikten för hiv-positiva skulle avskaffas, samtliga tre partier var för den inriktningen. Även Liberalerna har principiellt tagit ställning för att informationsplikten bör tas bort vilket betyder att det finns en majoritet i riksdagen för reformen. Nu vill s, mp och v att några "berörda myndigheter" ska granska hur "ny kunskap tillämpas". Det är visserligen bättre än ingenting men det borde givetvis startats en separat utredning utan koppling till myndigheter.


Uppdatering 1.

Bättre för partier att ändra sig än hålla kvar vid något som blev fel.

Män som har sex med män utgör en betydande andel av de som nysmittas i Sverige även om antalet minskat något per år. Generellt är det främst människor med invandrarursprung som idag konstateras vara hiv-smittade i Sverige. Det är alltså två grupper som riskerar strukturell diskriminering i Sverige som nu drabbas av s-mp-v-politiken.

S, mp och v kan när socialutskottet behandlar det här senare i höst göra en justering så att bidragen emot hiv-spridning behålls på nuvarande nivå. Det är ingen skam att partier ändrar sig efter berättigad kritik. Tvärtom ger det mer respekt än när politiker håller fast vid något som blev fel.

torsdag 22 september 2016

Sd och kd accepterar regeringens trans-vänliga förslag till ny namnlag.


I maj avslöjade jag att s-mp-regeringen lämnat ett oväntat radikalt förslag till ny namnlag (den gamla ännu gällande är från 1982) när det gäller könsneutralitet. Från bloggposten.
.... När det gäller barn yngre än 12 år lär det i praxis alltså bli en avvägning mellan hur "obehag" ska tolkas (om vårdnadshavare låter en pojke heta Lena och en flicka Lars och eventuella negativa reaktioner i ett samhälle som ännu är tydligt heteronormativt) och signalen från regeringen att barn generellt bör få ges könskonträra namn. Något jag själv tycker är en vettig kompromiss. Om en domstol är osäker hur en lag ska tolkas är det möjligt för den att granska s.k. förarbeten till den (bl.a. regeringens proposition och riksdagens utskottsbetänkande)....
Om man granskar Alliansens och Sverigedemokraternas s.k. följdmotioner (oppositionspartier har möjlighet att lämna sådana efter ett regeringsförslag) är det enkelt att konstatera att regeringens förslag till ny frihetligare namnlag i allt väsentligt får stöd av en enig riksdag. Kritiken från Alliansen och Sverigedemokraterna handlar om några detaljer.

Förvånande sd accepterar ökad möjlighet till könskonträra namn för barn yngre än 12 år.

Samtliga riksdagspartier har sedan tidigare förklarat att de är positiva till en könsneutral namnlag för vuxna. När det gäller 12-17-åringar har sju partier, även sd, accepterat det. Bara kd kommenterade att de inte tagit ställning till den reformen. Kd blir dock för den nu. Med den nya namnlagen ges möjlighet till könskonträra namn även för barn yngre än 12 år - om det inte bedöms orsaka "obehag" för barnet. Och mitt tips är praxis så småningom kommer bli mer tillåtande för den gruppen när kunskapen om unga transpersoner ökar och konservativa könsroller får minskad betydelse.

Det är något förvånande att sd accepterar den delen av regeringens förslag.  Antingen är det så att partiet mognat när det gäller den här typen av reformer eller att sd bedömer att de taktiskt inte tjänar något som parti att motsätta sig ökad frihet för unga transpersoner. Kanske en kombination av de två sakerna.

Uppdatering 1. 

Den nya lagen föreslås träda i kraft 1 juli 2017. Riksdagens civilutskott ska lämna ifrån sig ett betänkande (rapport) om den nya namnlagen 27 oktober. Datum för beslut i riksdagen är ännu inte fastställt men det blir förmodligen i slutet av november eller i december.

Uppdatering 2.

Vänsterpartiet är oppositionsparti utanför budgetförhandlingarna och har haft möjlighet att lämna en följdmotion men inte gjort det vilket betyder att de är nöjda med regeringens proposition i sin helhet. Eftersom Alliansen och Sverigedemokraterna inte har någon gemensam kritik emot detaljer lär propositionen röstas igenom utan förändringar.

Uppdatering 3.

För 10 år sedan hånades fi för att vara positiva till en könsneutral namnlag - idag är t.o.m sd för reformen.

När Feministiskt initiativ för drygt 10 år sedan som första svenska parti ville att namnlagen skulle bli könsneutral (främst för vuxna) hånades de för att vara extremister. Det finns en del förslag från Feministiskt initiativ som är extrema på riktigt. Men när det gäller partiets förslag om en könsneutral namnlag var det de som hånade en könsneutral namnlag för vuxna som var de verkliga extremisterna. Även om förslaget var nytt och kanske lätt provocerande för en del borde debatten varit mer nyanserad 2006. I synnerhet som Storbritannien, Irland och Belgien redan hade könsneutral namnlag då. Några år senare tog Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet (idag l) ställning för könsneutral namnlag för vuxna.

Idag accepterar t.o.m Sverigedemokraterna att även små barn ibland ska kunna få könskonträra (typiska namn för motsatta biologiska könet). Det visar hur radikalt debatten svängt senaste 10 åren.

Alliansen oense om jämställdhetsmyndighet.


För en vecka sedan publicerade jag en bloggpost om att jag är tveksam till s-mp-regeringens plan att Sverige ska få en jämställdhetsmyndighet 2018. Efter att ha googlat om riksdagspartiernas åsikter konstaterar jag att s-mp-regeringen får stöd av Vänsterpartiet och Liberalerna. Det visste jag dock redan. Däremot trodde jag att Centerpartiet och kanske också Moderaterna skulle vara positiva till förslaget vilket de inte är. Som väntat är även Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna emot.

Att Alliansen är oense om reformen är inte dramatiskt i sig. Skulle de alltid tycka likadant hade de kunnat varit ett parti och inte fyra. Men det här tydliggör igen att kontroversen om en jämställdhetsmyndighet inte främst handlar om ett parti betraktar bekämpande av patriarkala strukturer som viktigt (det gör även m och c) utan om en ny myndighet är en bra metod. Förslaget om en jämställdhetsmyndighet kommer dock gå igenom i riksdagen med stöd från l. Och det finns säkert en del borgerliga sympatisörer som är positiva till reformen precis som det som finns röd-gröna sympatisörer som är emot. Jag förstår att l vill profilera sig som det borgerliga jämställdhetspartiet men en ny myndighet är verkligen inte självklar som metod.

Reformen orsakar säkert intern debatt i flera riksdagspartier.


Själv har jag oftast inga problem att vara tydlig. Är för att vårdnadsbidraget avskaffats, att en tredje öronmärkt månad införts i föräldraförsäkringen och att hedersrelaterat våld ska bekämpas tydligt. Är emot att staten ska besluta om könskvotering i bolagsstyrelser. Men när det gäller inrättande av en jämställdhetsmyndighet är jag genuint tveksam. Det finns bra argument både för och emot, vilket jag redovisade i den tidigare bloggposten.

När det närmar sig ett riksdagsbeslut om reformen tror jag att den ambivalensen också blir tydlig internt i s, m, c och l.