torsdag 20 augusti 2009

Transpersoner och Samantha Fox.

Jag är som bekant engagerad för transpersoners rättigheter. Även om jag själv är bög och helt identifierar mig som man. Jag är alltså inte själv transperson men mitt engagemang för gruppen har blivit mer och mer tydligt de senaste åren. För mig handlar det om att få vara annorlunda än normen och bli respekterad trots det.

Det har alltid varit viktigt för mig att folk ska få bete sig annorlunda än konventionen. Men jag vet att när jag började diskutera transpolitik på allvar ca 2003 var jag skeptisk till en helt könsneutral namnlag, det är ju en del av vår kultur med mansnamn och kvinnoman, det är ju en radikal förändring att låta folk fritt skaffa förnamn så att en manlig snickare kan kalla sig för Anna etc. Är det lämpligt och möjligt?

Jag var också skeptisk till att transpersoner skulle få byta kön juridiskt utan operation. Varför byta kön om man inte vill byta könsorgan var min spontana reaktion. Jag vill förtydliga att jag inte var kategoriskt emot de här reformerna men däremot som jag skrev skeptisk till om det var rätt och om samhället var moget för det.

Men mina åsikter har förändrats en del sedan 2003 när det gäller transrättigheter. Så här efteråt kan jag konstatera att den process jag varit med om nog kan jämföras med många heterosexuellas på 1990-talet när det gäller homosexuellas rättigheter. Centrala värderingar om kön och sexualitet är det ibland inte så enkelt att byta åsikter om från en dag till en annan. Det handlar om att ompröva de värderingar som tidigare varit vanliga för att det varit (och delvis ännu är) en del av vår kultur.

Jag har alltmer kunna konstatera att det blir svårt att staten ska detaljreglera kön och liknande. Jag ska inte vara politiskt korrekt och säga att det givetvis är problemfritt att folk ska få byta kön juridiskt hur som helst. För om man verkligen menar det så får man låta heterokillen Anders få byta om i tjejernas omklädningsrum (där folk är nakna) om han i entrékassan menar att han den dagen identifierar sig som kvinna. Att neka honom det med motiveringen att han nog bara är kåt och vill vara naken med tjejer är ju en kränkning då av individens rättigheter enligt ideologin om att folk helt fritt ska få identifiera sig och vilket kön de har.

Men vi bör nog försöka rikta politiken åt ett håll där människor mer än idag får frihet att identifiera sig och bli respekterade. Sedan måste det till sist bli någon gräns. Alla har gränser, det handlar om var man placerar dem.

Trots att jag är engagerad för transrättigheter idag kan jag även gilla sångare och sångerskor som använder könsroller i sin musik. Eller kanske det är därför jag gillar det. För ibland framförs teorin att extrema könsroller i kulturen kan ha som syfte att synliggöra dem.

Jag ska ge två exempel.

Ni som är i min ålder (43 år) vet nog att Samantha Fox fick en hit 1986, låten Touch me. Hon åmade sig och betedde sig typiskt kvinnligt som ett objekt. Intressant nog så lämnade hon senare garderoben och berättade att hon var lesbisk och hade en relation med en annan kvinna. En del menar efteråt att Samantha Fox egentligen drev med könsrollerna eftersom hennes tolkning av dem var så extrema. Även om man inte håller med om det så är det en intressant teori. Ni kan själv avgöra, videon till Touch me. (Youtube)

Jag gjorde värnplikten 1986 och Samantha Fox var ordentligt populär bland många killar i lumpen. Givetvis för att hon för dem var ett sexobjekt. Men det blev tydligt att många andra mer akademiska konservativa killar visserligen skämtade om henne men de verkade också något besvärade. De verkade bättre gilla tjejer som var "lagom" objekt, som var "lagom" sminkade. Enligt patriarkala normer. Så kanske var det en viss sanning i teorin, att Samanthas extrema objektifiering synliggjorde patriarkets normer, trots att det nog inte var syftet egentligen.

Det andra exemplet är Sinitta och hennes låt, So macho. Det är inte säkert att låten i sig är en parodi, 1986 var det helt acceptabelt att en tjej skulle kunna sjunga om en machokille (som ska dominera henne) utan att det måste vara ironiskt. Men om ni kollar videon (Youtube) till låten så kan man resonera om det egentligen inte är en viss självironi i Sinittas tolkning av låten.

Det är en intressant video, visst är humorn och effekterna där ganska lättköpta men det är självdistans och en härlig "jag struntar i om folk menar det här en seriös låt eller inte" som jag gillar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar