fredag 1 juli 2011

Dualism.


Ibland så lämnar jag dagspolitiken och nyheterna och fokuserar på.... känslor.... relationer....filosofi....det där vi människor har att hantera. Varenda en av oss.


Jag definierar mig inte som kristen. Har jag ofta framfört här på bloggen. Jag framför inte följande. "Jag är inte kristen". För det handlar om definitioner. Jag tror på gott och ont. Inte som i gamla filmer som en konflikt mellan "goda" och "onda" människor. Utan att gott och ont finns i varje människa.

Vissa kristna kanske då menar att jag egentligen är kristen. Att Gud är symbolen för det goda och Djävulen för det onda. Men är det egentligen inte att devalvera kristendomen? Vilken jude eller muslim skulle hävda att bara du konstaterar att något är gott och något annat ont är du jude respektive muslim?

Men trots det förstår jag resonemanget. Många konservativt kristna har varit fokuserade på bokstavlig tolkning av Bibeln. Men att vara kristen handlar väl inte om att rabbla citat? Eller? Ja, jag definierar mig inte som kristen.

Men gott och ont existerar. Vem kan förneka det? Jag har tidigare framfört att Svenska kyrkans tidning Amos varit en inspiration för mina "fredagskrönikor". En tidning som förtjänar en eloge även från icke-kristna.

Artikel i Amos.

Kollade ni senaste numret av tidningen. Där de hade en artikel om "källare". Ingången i artikeln var bilden av Barack Obama, Hillary Clinton m.fl. Ni vet den där bilden som blev känd när de skulle döda Bin Laden. Det fanns i ett källarrum.

Jag vill förtydliga att jag är för operationen som dödade Bin Laden. Men som jag framfört tidigare här på bloggen bör vi aldrig glädjas över dödandet av någon människa. Artikeln i Amos fortsatte med hur källare ofta haft en betydelse. Vem vet inte att någon höll flera människor fångna i en källare i Österike? Dostojevskij beskrev i en av sina romaner hur en man i en källare försökte skapa gott. Men resulterade i ont. Berättar Amos.

Slutet på artikeln är retoriskt skicklig (som ofta). "Hur hanterar vi människor våra källarrum? När vi vill gott men orsakar ont".

Den kristna tidningen Dagen hade för några dagar sedan en reportage om Saman Ibrahim Abdulraham (bilden), 27 år. Från artikeln.
Den 15 juni skar Saman upp sina handleder. Han hittades i en blodpöl på toalettgolvet av en "ft", en annan förvarstagen irakier. Senare samma kväll skulle transporten gå från förvaret i Flen till Arlanda flygplats för tvångsutvisning till Irak. Saman var en av dem som skulle utvisas den kvällen, men valde i stället att försöka ta sitt liv. - Hellre dör jag här än åker tillbaka dit, säger han.
Nu kanske ni är några från Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Luf etc. som tycker att resultatet av resonemanget bör bli en betydligt mer generös flyktingpolitik. Jag respekterar engagemanget. Men jag skulle vilja ta med er till Rosengård i Malmö, en stadsdel där de sociala problemen är kompakta. Om ni vill att ännu fler ska bo där, vilka lösningar har ni då för att de människorna ska få jobb och bli delaktiga i samhället? Fina visioner? Fungerar det?

Jag gillar idealism. Men jag gillar också lösningar på problem. Något som fungerar.

Trots det.... bilden av den deprimerade mannen stannar kvar. Det gör även artikeln från Amos. Trots att vi vill väl blir det ibland fel. Sådana är vi människor. Vi har alla våra "källarrum".

Vi har både gott och ont inom oss. Kalla det dualism.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar