fredag 14 oktober 2011

HBT-kultur. Keillers park.


Keillers Park är från 2006 men handlar egentligen om en dramatisk händelse i Göteborg 1997. Något som blev känt för de flesta som det året följde homomedia. Vad ska jag inte avslöja. För själv visste jag inte att filmen var baserad på en verklig händelse när jag började se den. Och det var nog bra, det blev mer spännande hur det skulle sluta.

Innan jag publicerar en recension av en bok eller en film brukar jag kolla andras recensioner. Främst av nyfikenhet. Jag konstaterar att Keillers Park fick generellt relativt dåliga recensioner. Men jag håller inte med dem. Och jag tycker du som bloggbesökare ska ge filmen en chans. Jag förstår invändningarna att skådespelarna ofta gör något onyanserade insatser. Men det är inte där filmens styrka är. Utan i berättandet.

Explicita sexscener.

Sällan har en film med homotema haft en så tydlig start. Redan från början blir det en känsla av något som är fel. Och det blir ett tema igenom filmen. Det blir explicita sexscener mellan de två manliga huvudrollsinnehavarna, Peter (Mårten Klingberg) och Nassim (Piotr Giro) . Och senare är en av dem naken i en scen.

Filmen handlar om homofobi och hatbrott. Men den väjer inte heller för resonemanget om hur jämställd en samkönad relation är där en av parterna är en etnisk svensk med ett välbetalt jobb medan den andre har flera jobb för att fixa sin ekonomi. Även om rasism aldrig är ett tema blir det lätt att notera att Nassim med sin bakgrund har det tuffare än Peter. Scenen där Peter på en "fin" restaurang låtsas som att han inte känner Nassim som är utanför och sedan blir bortförd visar obarmhärtigt att maktrelationer, och maktmissbruk, kan förekomma även bland homosexuella. Även om det görs av en man i slips som är nervös och inte vill att hans affärsbekanta ska veta att han är bög.

En mörk film.

Det här en mörk film. Trots att livsglädjen, förälskelsen, galenskapen och ömheten också är centrala delar. Men det slutar olyckligt. Det konstaterar man redan från början. Jag reagerade först för hur homofoba många av de heterosexuella rollfigurerna är. Sedan konstaterade jag att det här är 1997, inte 2011. Inte för att homofobin har försvunnit men det har trots allt blivit bättre.

Göteborg var fram till för några år sedan ökänd för sina problem med homofobi jämfört med Stockholm och Malmö (en vanlig och enligt mig trovärdig teori är att homofientliga frikyrkliga samfund var vanliga i Göteborg medan Stockholm och Malmö var mer sekulariserade) . Det här visar ett Göteborg där homofobin ännu var tydlig. Och där de flesta politiska ansvariga i staden teg om det. Där en del "goa gubbar" sällan var "goa" när det verkligen gällde.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar