fredag 23 mars 2012

HBT-kultur. Rosa, den farliga färgen - Fanny Ambjörnsson.


Fanny Ambjörsons bok Rosa - den farliga färgen kommenterade jag redan november 2011 med anledning av en intervju i Sydsvenska Dagbladet. Nu har jag läst boken. Jag får väl erkänna att jag inte hade några egentliga förväntningar på boken, varken positiva eller negativa. Visst gissade jag att det skulle bli en viss koppling till sexuell läggning och könsidentitet men att det skulle vara ganska marginellt.

Men den här boken avslöjar obarmhärtigt att färgen rosa har en koppling till föräldrars konservativa föreställningar. Och jag ska förtydliga att de föräldrar Fanny Ambjörnsson intervjuar inte är några svenska "rednecks". Tvärtom. Det är vuxna som är välbeställda, ofta feministiskt medvetna. Många av dem gillar inte att deras döttrar ska välja rosa kläder. De vill inte deras döttrar ska vara "offer". Att de ska bli "stereotypa". Då frågar Fanny föräldrarna om pojkarna bör bära rosa kläder. De flesta föräldrar blir förvånade, de har överhuvudtaget inte förväntat sig att deras söner ska vilja ha rosa kläder. I synnerhet en del pappor blir provocerade. Om en pojke ska ha rosa kläder är det "att gå för långt", det blir "ett onödigt provocerande".

Förakt bland akademiker för "arbetarklass".

Men Fanny Ambjörnsson gör också en "klassanalys" av färgen rosa. Även om jag ogillar indelning av folk i "klasser", jag föredrar "sociala grupper", är vi ense om analysen. Folk i villaområden med akademikerjobb föraktar ibland den smak som folk från arbetaryrken ofta har. Rosa blir ett tecken på "arbetarklass" och "dålig smak".

Men Ambjörnsson visar också att rosa för en del unga flickor kan vara en färg som symboliserar för dem att vara "i centrum". Att rosa kan vara en "feministisk strategi" i en del situationer även om flickorna givetvis inte formulerar sig så. För flickor, men givetvis även för pojkar. För mig blir det en parallell till debatten om Samantha Fox (som senare kom ut som lesbisk) som gjorde en stereotyp föreställning av en kvinna i videon till sin hitlåt Touch me 1986. Jag gjorde lumpen när den låten var populär och det var enkelt att konstatera att många heterokillar gillade den. Men när jag senare samma år på hösten började på universitet blev det tydligt att en del heterokillar gillade "följsamma" kvinnor men tyckte att Samantha Fox var "too much".

Fanny Ambjörnssons bästa stund hittills.

Rosa kan göra människor till "offer" men kan också vara en strategi för att inte vara det. Jag har läst böcker och krönikor av Fanny Ambjörnsson tidigare. Om jag ska vara ärlig har de varit mediokra. Inte ointressanta men de försvinner lätt i mängden. Här är något annat. När Frankrikes president Nicolas Sarkozy (som verkligen inte är en av mina favoritpolitik) höll presskonferens om anfallet mot diktatorn Khadaffi konstaterade jag att vi alla kan växa i rätt situation. Vi kan alla kan ha vår "bästa stund".

Även om Sarkozy förlorar presidentvalet senare i vår kan ingen ta ifrån honom det. Och även om Fanny Ambjörnsson kanske skriver politiskt korrekta men usla böcker senare kan ingen ta ifrån henne att hon kanske lämnat en av de viktigaste böckerna 2011. Hon är återhållsam i sin egen argumentation, låter de intervjuade tala för sig själva, men just därför är den här boken skoningslös mot konservativa attityder. Mot de politiker från Sverigedemokraterna som hävdar att genuspedagoger "indoktrinerar" barnen (vilket säkert är sant ibland men oftast inte, det är inte vad genuspedagogik handlar om) när den främsta styrningen av barnen är från föräldrar som tycker att deras barn ska få frigöra sig från stereotypa könsroller men bara "lagom". Ibland blir det "too much". Inte för barnen, men för föräldrarna.

Rosa - den farliga färgen borde placeras i händerna på någon småbarnsförälder i din närhet.

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar