fredag 2 mars 2012

HBT-kutlur. Slagskämpen - Mikey Walsh.


Hur ska men sammanfatta en bok om romska zigenare (det är det ord som används i boken även om jag annars kallar dem romer) i Storbritannien på 1980-talet? Hur ska jag göra boken rättvisa?

Vi börjar med Björn Ranelid feat. Sara Li som framförde sin låt Mirakel i en av deltävlingarna i Melodifestivalen för några veckor sedan. Låten var kontroversiell - milt uttryckt. Den var älskad av vissa - hatad av andra. Själv tror jag att delar av reaktionerna beror på att Ranelid inte framförde sitt budskap i takt med musiken. För hade han gjort det hade det kallats rap. Och hade han varit svart och ung hade det nog hyllats av många av de som nu hatar honom. Men historien går igen. Även hip-hopen betraktades förr som att inte vara "riktig musik". Det betyder inte att man måste gilla Ranelids låt (jag tycker dock den är relativt cool) men rädslan för nya musikformer är ett tema som gått igen i debatten.

Min poäng är dock att om ni läser Slagskämpen (2011) av Mikey Walsh (som är en pseudonym) får ni samma känsla. Något liknande har inte publicerats tidigare. En del blir nog chockade när de läser boken. Men inte jag. Jag har en bekant som är romsk bög och han har berättat att kriminalitet och drogmissbruk är betydligt vanligare bland romer än bland övriga befolkningen. Det betyder givetvis inte att alla romer sysslar med sånt men tyvärr har ofta folk från gruppen kollektivt bestraffats för vad en del av dem gör. Förföljelsen av romer fram till 1960-talet är verkligen inte smickrande för Sverige.

"Hederskultur" bland romer".

Den polariserade attityden där zigenare och icke-zigenare undviker varann är ett centralt tema i boken. Mikey Walsh berättar obarmhärtigt om de sociala problemen bland brittiska romer. Men också om hans far som i flera år misshandlade honom. Det stannar dock inte där. Att reducera det till en pappa som misshandlar sina barn är fel även om det är allvarligt nog givetvis. Bland romer är det ofta ännu en "hederskultur" jämförbar med en del grupper i Mellanöstern. Där pojkar förväntas ha sex (med icke-romska flickor) medan flickor ska vara oskulder till de gifter sig. Och det ska de helst göra när de är 14-17 år. Och där homosexualitet är tabu.

Samtidigt måste man ställa den kompakta homofobi som blir tydlig i boken relation till det samhälle det handlade om. I Storbritannien på 1980-talet var homofobi synnerligen vanligt även bland etniska britter, det var förbjudet för homosexuella och bisexuella att jobba i försvaret och åldersgränsen för manliga homorelationer var 21 år medan den var 16 år för olikkönade relationer. När ett opinionsinstitut på 1980-talet frågade britter om homorelationer "alltid är fel" höll drygt hälften med. Det här framför jag givetvis inte som något ursäkt för den extrema homofobin som tydligen var vanlig bland brittiska romer utan för att lämna ett perspektiv, inte heller de flesta "vanliga" britter var toleranta.

Ambivalensen gör boken angelägen.

Hur är då den här boken litterärt? Nja, den är väl närmast medioker. Mikey Walsh berättar om sin barndom och ungdom. Om hur han kommer ut som bög. Ibland blir det nästan som en dagbok. Vissa detaljer kanske kunde ha utelämnats eftersom de inte tillför något. Men samtidigt ger det en autenticitet. Det här handlar om något som hänt en människa. Som kuriosa kan jag avslöja att kitch inte bara är populärt bland bögar utan även bland romer. :-)

Följande citat är från boken (sid 333).
Det skär i hjärtat när jag tänker på hur många av vårt folk som har det svårt och som har börjat med droger eller blivit kriminella. Detta en gång så stolta folk är nere för räkning....

Jag skulle inte ha velat haft ett annat liv. Om jag inte hade gjort allt som jag hade gjort skulle jag inte var där jag är idag. Jag är stolt över mitt folk och över den jag är.

Man kan ta pojken från zigenarna, men man inte kan inte ta zigeraren från pojken.
Kanske Mikey Walsh här förklarar varför den här boken, trots att det inte är något litterärt mästerverk, är angelägen. Han förklarar den ambivalens som jag också mött ibland när jag träffat unga med arabiskt eller iranskt ursprung. Man kan vara kritisk emot en del i sina gamla kultur men man måste inte fördöma allt. Det måste vara möjligt att både identifiera sig med sitt etniska ursprung och att vara svensk. Att kunna omfamna de värderingar om individens frihet, HBT-rättigheter, jämställdhet etc. som gäller i Sverige idag utan att bli en del av Sverigedemokraternas "assimileringsprojekt".

Jag önskar mina bloggbesökare en trevlig helg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar