Årets HBT och hetero.

Tidningen Qx har sedan flera år haft sin Gaygala där folk kan nominera människor till olika priser som Årets homo/bi/trans, Årets hetero, Årets gayställe etc. När Qx gaygala första gången sändes i TV, måste väl varit för ca 10 år sedan, var det ett viktigt statement. Homo-HBT-kultur hade nått en viss folklighet.

Senaste åren har dock både evenemanget som Qx som tidning blivit mer kommersiella. Tolka mig rätt. Som liberal försvarar jag rätten att vara kommersiell. Men när nominerade för årets hetero blir någon vars enda prestation är att hen varit med i TV och sagt "jag gillar HBT-personer" i någon intervju då kanske man kan tycka att Qx gaygala spelat ut sin roll.

Men så händer något i år. Jag kanske ska, för första gången, rösta till det där spektaklet. För jag har tydliga åsikter om vem som ska bli Året homo/bi/trans respektive Årets hetero.

Om vi börjar med årets HBT-person hävdar jag att Jonas Gardell slår ut alla konkurrenter. Han har fått heterosexuella män att gråta till en TV-serie om hans bokserie Torka aldrig tårar. När en bög förlorar sin partner. Han har förmodligen gjort mer för att lyfta hiv som samtalsämne än 10 års statliga kampanjer gjort-.

När det gäller Årets hetero är det enligt mig lika tydligt. Ingen händelse var viktigare för HBT-kampen internationellt än att Barack Obama blev omvald. Ingen tidigare president i USA har varit så tydlig i sin HBT-vänlighet än Obama. Han har fått igenon att öppet homosexuella och bisexuella ska få jobba i USA:s försvar och blivit offentligt för en könsneutral äktenskapslag. En del HBTQ-aktivister i USA har, med rätta, varit otåliga och besvikna för att han inte gjort det tidigare. Men man måste också förstå att han varit pressad av de flesta i USA-högern om att han är "en vänsterextremist". Det positiva var att han vågade framföra sitt meddelande före ett val, inte efter.

Bilden till den här bloggposten är så symbolisk att det nästan är absurt. Obama är på den plats där Rosa Park satte sig 1954, en plats reserverad för vita. Hennes civila olydnad startade den rörelse som så småningom ledde till avskaffandet av rassegregerande lagar i sydstaterna. Det är från Henry Ford Museum i Dearborn i delstaten Michigan.

Rosa Park kunde nog inte ens drömma om att landet så småningom skulle få en mulatt som president (Obama är inte mer svart än han är vit, han har föräldrar från vardera hudfärgen, men att han kallas svart både av rasister och en del "PK-människor" visar att vit hudfärg är normen och mulatter som Obama definieras som svarta).

Men Obama sitter inte på bilden och ser glad ut. Han ser beslutsam ut men också ledsen. Kanske för att han vet om att rasism och homofobi ännu är en bister verklighet i alla länder. Han är synnerligen kontroversiell i USA. De flesta som ogillar honom gör det p.g.a. hans politik, de är inte rasister. Men motståndet har, av en del,, kryddats med en dos av rasism och även islamofobi (många tror han är muslim trots Obama tydligt är kristen).

Även i Sverige finns det som bekant intolerans. Där alla muslimska och många kristna samfund är homofientliga. Där f.d. ledande politiker i ett riksdagsparti tycker sig har rätt att säga till någon "det här är inte ditt land". Och där ordföranden Jimmie Åkesson i samma parti mumlar när han blir intervjuad om det, "jag kan inte ta ställning eftersom jag inte vet vad som hänt innan"-

När Rosa Parks satte sig på "fel sida" av bussen 1954 markerade hon att det också var hennes land. Må vi alla göra detsamma 2013. Att vi alla oavsett sexuell läggning, könsidentitet, kön, etnicitet, religion, funktionshinder, ålder etc. ska bli bemötta med samma respekt juridiskt och socialt.

Jag önskar mina bloggbesökare Gott nytt år.