onsdag 9 juli 2014

HBT-kultur. Queer nation-manifestet.


Queer Nation Manifesto har närmast fått en kultstatus bland en del (radikala) människor inom HBTQ-rörelsen. Aktionsgruppen Queer Nation startade 1990 i New York, många kom från Act Up (en grupp som kämpade för rättigheter för folk med hiv och aids). Delvis var det en protest emot att de tyckte gayrörelsen i USA blivit för "snäll" och anpassat sig för mycket till majoritetssamhället. Men främst handlade det om en attack emot den strukturella stigmatiseringen av bögar, lesbiska, bisexuella, transpersoner och andra som avvek från heteronomen.

Queer Nation Manifesto (1990) är egentligen ett häfte som delades ut vid ett Prideevenemang i New York. Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck har 2014 översatt dokumentet till svenska och även lämnat ett förord. Att recensera dokumentet är inte helt enkelt. Är det en skönlitterär bok kan formen vara i fokus, vilken litterär kvalité den har. Man kan strunta i att några karaktärer framför tokiga saker eller är osympatiska.

Sanningsmonopol.

Men det här är ett politiskt dokument och då har givetvis innehållet en central betydelse vid en bedömning av det. Bengtsson och Ekström Lindbäck framför i förordet följande.
Om det här manifestet inte känns som en varm famn, en uppmuntrande ryggdunkning, ett skrik som du har längtat efter att kunna sluta din egen skälvande stämma till – då tillhör du nog den kategorin av personer som bara borde läsa under tystnad och ödmjukt justera din egen syn på världen och andra människor.
Paradoxalt hamnar Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck här nära det sanningsmonopol som den kristna högern i USA, eller för den delen främlingsfientliga partier i Europa, framför. Det finns bara en tolkning av hur samhället bör vara och den ska gälla för alla. Deras bagatelliserande av att några vänsterextremister i gayparader i Sverige genom plakat kränkt HBTQ-poliser och -militärer är inte heller sympatiskt. Delvis samma intoleransproblem finns det i själva queermanifestet.
Jag hatar heteros som inte kan lyssna på queer ilska utan att säga ”hallå, alla heteros är inte sådär. Jag är också hetero, vet du” som om deras egon inte fick tillräckligt med smekningar eller skydd i den här arroganta, heterosexistiska världen. Varför måste vi ta hand om dem, mitt i vår välgrundade ilska som har framkallats av deras sjuka samhälle?! Varför lägga till det tröstande ”Nej, jag menar såklart inte dig. Du beter dig inte sådär.” Låt dem lista ut själva om de förtjänar att bli inkluderade i vår ilska.
Hat är sällen en konstruktiv kraft.

Det är mycket "jag hatar" i manifestet. Alla människor kan känna hat ibland. Men det är sällan en konstruktiv kraft, varken för en själv eller för andra. Däremot kan vrede över orättvisor kanaliseras till engagemang för att förändra samhället. Ska man tolka manifestet välvilligt handlar det främst om det. Ett annat problem är fixeringen vid queer respektive straight-hetero i manifestet. Men den som idag definierar sig som hetero kanske känner sig som bisexuell, eller queer, senare. Att hävda "du fattar ingenting för att du är hetero" är inte rätt metod att påverka. Men det finns också mycket som är bra i manifestet.
Att vara queer handlar inte om rätten att ha ett privatliv; det handlar om friheten att vara ute, att vara precis de vi är. Det handlar om att dagligen slåss mot förtryck; homofobi, rasism, misogyni, bigotteriet hos religiösa hycklare och vårt eget självhat. (Vi har blivit omsorgsfullt uppfostrade till att hata oss själva.)
Det är viktigt att konstatera att det här framfördes i ett USA som 1990 generellt var konservativt och homofientligt och inte i ett liberalt Sverige 2014. Eller följande om den kristna högern och dess främste företrädare i USA på 1980-talet, Jesse Helms.
Enligt den kristna högern är det inte tillräckligt att hela tiden marknadsföra fortplantning och heterosexualitet... det är också nödvändigt att förstöra varje alternativ. Det är inte konst som Helms är ute efter...DET ÄR VÅRA LIV. Konst är den sista trygga platsen där flator och bögar kan frodas. Helms vet det här, och har utvecklat ett program för att rensa ut queers från den enda arena där de har varit välkomna att bidra till vår gemensamma kultur.
Konstnärligt fascinerande.

Men om vi då lämnar innehållet och fokuserar på manifestets konstnärliga och litterära värde är det som det verkligen blir fascinerande. För att det ofta är så välformulerat och faktiskt vackert. Som det här.
Vi måste kämpa för oss själva (ingen annan kommer att göra det) och om vi i den processen skapar större frihet för världen i stort, utmärkt i så fall. (Vi har gett så mycket till den världen: demokrati, alla konstformer, alla begrepp om kärlek, filosofi och själen, bara för att nämna några av gåvorna från våra gamla grekiska flator och bögar). Låt oss göra varje utrymme till ett flat- och bögutrymme. Varje gata till en del av vår sexuella geografi. En stad av längtan och sen total tillfredsställelse. En stad och ett land där vi kan vara trygga och fria och mer.
Och manifestet har relevans även i Sverige 2014. När människor ännu här och idag blir diskriminerade, utsatta för hatbrott och osynliggjorda bara för sin sexuella läggning eller könsidentitet. Vi ska bli förbannade över det och kanalisera vår vrede till att förändra samhället.

Queer nation-manifestet finns i svensk översättning här.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar