HBT-kultur. En natt i Havanna.

Den här filmen måste vara en mardröm för en del i Vänsterpartiet (och folk ännu längre ut på vänsterkanten). För den visar precis hur solkigt och fattigt de flesta i Kuba har det bortom regimens propaganda. Det finns alltid en marknad i varje land. När en kommunistdiktatur beslutar att "avskaffa kapitalismen" blir det en svart marknad istället. Precis allt kan köpas (som i andra länder). Men ofta till ocker-priser och dolt. Och En natt i Havanna (2012) regisserad av Lucy Mulloy visar det.

Innan jag själv recenserar en bok eller film brukar jag googla runt om vad några andra tyckt om den. Det kanske är något intressant perspektiv som jag också skulle tycka vore relevant. Svensk-kubanska föreningen (en organisation som vidrigt nog hyllar kommunistdiktaturen) dissar, som väntat, den här filmen. Och deras recension blir närmast komisk. Till sist hojtar recensenten "men Kuba har en bra sjukvård". Nu har kommunistregimen tidigare tvångsplacerat hiv-positiva (varav många bögar) på sjukhus (landet har haft den absolut mest repressiva politiken emot hiv-positiva internationellt).

Kuba är som ett sjukhus där folk är inspärrade men får bra vård.

Men även om landets invånare inte har fri tillgång till internet, inte har rätt att starta oberoende fackföreningar (man skulle ju tro att folk långt ut på vänsterkanten skulle tycka det var viktigt), inte har möjlighet att byta ut regeringen utan tvärtom riskerar hamna i fängelse om de protesterar emot den, att levnadsstandarden är så låg att folk som betraktas som fattiga i USA skulle vara rika på Kuba (om nu situationen för fattiga på Kuba är så bra i relation till USA varför flyr inte miljontals människor från USA till Kuba? Varför är det tvärtom?) så har Kuba en hyfsad sjukvård.

Att leva på Kuba är alltså som att vara inspärrad på ett sjukhus utan möjlighet att lämna byggnaden. Du får bra vård där och gratis mediciner men kan inte lämna stället. Och en del på yttersta vänsterkanten resonerar "visst har de problem, jag försvarar inte regeringen men....". Ungefär som "jag är inte rasist men...."

Amatörskådisar i huvudrollerna.

Konstnärligt är den här filmen synnerligen intressant. Det här är verkligen inte någon filosofisk film i fransk stil. Tvärtom är det "action" som om det vore från USA men kombinerat med "latino-kulturen". Den verkar vara genuin och att regissören tog in amatörskådespelare (två av de tre i huvudrollerna hoppade av och sökte uppehållstillstånd i USA när de besökte landet strax efter att filmen först visats på en filmfestival i Kubas huvudstad Havanna men sedan totalförbjöds) är ett tecken på det. Skådespelarnas insatser är excellenta (de fick faktiskt tillstånd att filma i Havanna).

Elio (spelad av Javier Núñez Florián) är i hemlighet kär i sin kompis och arbetskamrat Raúl (Dariel Arrechaga) och att Elio därför inte umgås lika mycket med sin syster Lila (Anailín de la Rúa de la Torre) gillar hon inte. Raúl är för sin del intresserad av Lila.

När man följer deras planerade båt-resa till Miami blir det oundvikligt att göra en jämförelse med de som åker på skrangliga båtar från Afrika till Europa. De tre ungdomarna är inte politiska flyktingar i egentlig mening, de vill bara fly från ofrihet. Som många som söker asyl i Europa gör idag.

Vi vill helst att alla sagor ska sluta lyckligt. Men så är det inte i verkligheten. Utan att avslöja hur det går för de tre personerna konstaterar jag just det.

Trailer (Youtube) till filmen.