lördag 21 januari 2017

Fattigdomsstigmat.


Både svensk höger och vänster har fel om fattigdom i Sverige. Här har inkomstskillnaderna ökat senaste decennierna även om vårt land ännu är bland de mest jämlika ekonomiskt. I princip alla grupper i Sverige har fått det ekonomiskt bättre senaste 30 åren.

Jag recenserade 2015 boken Göra sig kvitt Eddy Belleguele av författaren Éduoard Louis. Han berättade om en uppväxt i de fattigaste delarna i Frankrike, arbetardistrikten nära Belgien. Han kom ut som bög. Berättade öppet om att föräldrarna precis som många andra i området var intoleranta och börjat rösta på främlingsfientliga Front national. Hans föräldrar reagerade inte tydligt negativt emot att bli utmålade som rasister och homofober. Däremot kommenterade hans mamma följande enligt Louis - "varför var du tvungen berätta att vi var fattiga?" Det här visar det som brukar kallas fattigdomsstigmat.

Det finns synnerligen få verkligt fattiga i Sverige.

I flera år har svensk höger och vänster bråkat om det finns fattigdom i Sverige. Högern förklarar - med viss rätt - att det blir absurt att mäta den som enbart relativ. Alltså att om inkomstskillnaderna ökar blir även andelen fattiga högre även om alla grupper fått det bättre ekonomiskt. Omvänt skulle det betyda att om alla rika i Sverige flyttade till USA hade fattigdomen här minskat relativt. Men givetvis hade den inte blivit mindre i praktiken.

Svensk höger generellt vill istället ha absolut fattigdom som kriterier. De som har sämst ekonomi ska jämföras med "fattiga barn i Afrika". I Sverige har nästan alla mat för dagen och bostad och är garanterade existensminimum enligt försörjningsnormen. I den betydelsen finns det synnerligen få fattiga i Sverige.

Men för att lösa den där konflikten borde debatten istället handla om stigmat den relativa fattigdomen för med sig i ett rikt land som Sverige. Barn vars föräldrar har socialbidrag jämför sig inte med barn i Etiopien, många av dem vet inte ens var landet finns på en karta. Istället jämför de sig med andra i sin nära sociala omgivning.

Människor accepterar vara relativt fattiga om de tror de får det bättre senare.

Forskning visar att människor kortsiktigt accepterar att leva fattigt (studenter är en sådan grupp) om de tror det blir bättre senare. Att folk hamnar i en tillfällig ekonomisk kris måste inte vara allvarligt. Däremot om (den relativa) fattigdomen permanentas.

1. Sverige har alltså få verkligt fattiga. Vänstern borde erkänna det när de ska göra sina "klass-analyser".

2. Fattigdomsstigmat som blir vanligare när inkomstskillnaderna ökar betydligt är ett verkligt problem. Högern borde erkänna det istället för att hänvisa till svältande barn i Etiopien. 

3. Sedan kan högern och vänstern ha olika metoder för att nå målet att minska fattigdomsstigmat och få människor att lämna utanförskap.

För om utvecklingen inte bryts i Sverige blir det fler och fler människor som kontaktar folk i sin omgivning.

"Varför var du tvungen att berätta att vi är fattiga"


Uppdatering 1.

Både levnadsstandarden och inkomstskillnaderna har ökat sedan 1980.


Jag är själv från ett arbetarhem på Österlen i Skåne. När jag var barn på 1970-talet var det inget problem att berätta för mina kompisar att vi inte hade råd med en del saker. För de hade det oftast likadant hemma.  I byn fanns ett fåtal familjer som var välbeställda. Men det fanns i byn inga som hatade rika och inga rika som spred förakt emot övriga.

Sedan var det många andra problem på 1970-talet. Arbetare har idag generellt betydligt högre levnadsstandard än på 1970-talet även om inkomstutvecklingen varit ännu bättre för välbeställda. Rasism, sexism och homofobi var vanligare på 1970-talet än idag. Att hävda "gifta kvinnor bör inte jobba, jag vill inte förbjuda det såklart men det är fel emot arbetslösa män" kunde folk då framföra och trots det bli respekterade.  Jag vill verkligen inte idyllisera, det var generellt inte bättre förr.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar